Socialdemokraterna är ett maktparti. De vänder kappan efter vinden, och gör i princip vad som helst för att behålla makten. Efter det senaste migrationspolitiska utspelet så vet vi att de sneglat en hel del på SD:s politik. Och det är logiskt. Vindarna har vänt, och tillika sossekappan. Nu är det mer opportunt att förespråka en restriktiv migrationspolitik. Men kanske är det 30 år för sent? Sossarna har konsekvent bejakat bidragsinvandring istället för arbetskraftsinvandring, vilket lett till olycka och elände för landet. Men den här gången ska det bli rätt, den här gången ska de hålla vad de lovar. Ramsan upprepas i det oändliga.
Utspelet liknar å andra sidan det som hände i Ungern för några år sedan. I den förrförra ungerska valrörelsen växte det nationalistiska partiet Jobbik oroväckande snabbt, vilket föranledde Viktor Orban och hans parti Fidesz att lägga om strategin, och framförallt retoriken. Genom att anamma väl valda delar av uppstickarpartiets politik lyckades man desarmera dem, och Ungern införde en mer restriktiv migrationspolitik till förtret för EU och de mer politiska korrekta grannländerna. Och Orban fick behålla makten.
Den som känner till den ungerska ekonomin vet att detta inte är hela sanningen. Eftersom pensionssystemet fick byggas upp från grunden igen efter den sovjetiska ockupationen, så har somliga åldringar inte mer än 200-300 € att klara sig på i månaden. Att i det läget ta in migranter, och ge dessa familjer motsvarande (eller mer) i bidrag vore en politisk omöjlighet. Detta skulle sticka i ögonen på väljarna. Man tar först hand om sina egna, och när det är avklarat, då kan man unna sig lyxen att hjälpa andra. Detta är den grundläggande orsaken till att samtliga gamla öststater har en migrationskritisk politik. De har helt enkelt inte råd, beroende på svaga socialförsäkringssystem.
Kanske har vi kommit till samma läge i Sverige? När pensionärerna får allt mindre av kakan, vårdköerna växer, rättsstaten eroderar – varför ska vi då hjälpa en oproportionerligt stor andel flyktingar? Ja, varför?
Hela etablissemanget har tills nu förordat närmast öppna gränser, och den som ifrågasatt utvecklingen har brunmålats och hetsjagats i den trånga åsiktskorridoren.
Men det lär ju finnas fler sätt att hjälpa flyktingar, än att locka dem till avlägsna länder, bunta ihop dem i utanförskapsområden och försörja dem med skattebetalarnas pengar?
Den diskussionen har ingen velat ta. Och den intellektuella höjden på debattklimatet i Sverige är skrämmande lågt, givet den höga utbildningsnivån och landets ekonomiska status.
Frågan är vilken trovärdighet socialdemokraterna har i migrationsfrågan? Kommer SD:s nyvunna väljare att återvända till sosseriet nu när de lovar att ändra sin politik? Kommer Löfven att sitta kvar som statsminister?
Och vi har en vilsen opposition som haft all makt i världen att avsätta den sittande minoritetsregeringen, men icke. De valde att inget göra, ty då hade de tvingats att smutsa ner händerna och samarbeta med SD.
Frågan är hur Sverigedemokraterna ska bemöta sossarnas utspel. De kan lockas att införa en ännu hårdare flyktingpolitik, för att positionera sig, vilket å andra sidan kan tvinga bort dem ytterligare från politikens finrum. Eller så fortsätter de på sin inslagna linje och ifrågasätter Löfvens förtroende i frågan. Min gissning är att de ökar något i höstens val, trots att sossarna (kanske) bytt fot.
Och i vanlig ordning är det inget politiskt parti som adresserar det verkliga problemet – den stora staten. Genom att politikerna ständigt höjer skatter, avgifter och ökar sin egen makt, så har till slut civilsamhället inget att säga till om. Och när den stora övervuxna statsmakten gör misstag, då blir misstaget tillika övervuxet stort.
Decentralisering och regionalism vore att föredra. Låt kommuner och regioner besluta om migration och andra närliggande frågor. De skulle aldrig reproducerat statens gigantiska misstag, ty de befinner sig närmare väljarna och närmare verkligheten.
Och den viktigaste frågan av allt, gör politikerna ansvariga för sina beslut, och avsätt tjänstemän som begått felaktigheter. Ansvar avkrävs inom livets alla områden, det borde krävas även inom politiken.
