Social bestraffning är inget nytt. Om en person beter sig illa (inte nödvändigtvis bryter mot lagen) och avviker gentemot vedertagna sociala normer då riskerar hon att bli hon utfryst, och hennes snedsteg diskuteras med andra i bekantskapskretsen. På det här sättet har våra samhällen tuktat och uppfostrat folk i generationer. Särskilt illa var det om man betedde sig misshagligt mot kvinnor, detta kunde inte bara leda till utfrysning utan även till handbegripligheter, där kvinnans far, bröder och släktingar såg till att rättvisa skipades utanför lagens ramar. Personer som bröt mot samhällets normer levde farligt.
Idag befinner vi oss i ett mer anonymt samhälle, särskilt i storstäderna, där många inte ens känner grannarna. Och det finns ingen allomfattande social gemenskap som tuktar personer som beter sig illa. Och det finns ofta inga fäder och bröder till hands om en kvinna skulle råka ut för otrevligheter. Det industriella och postindustriella samhället gör människan mer utsatt och sårbar. Därför ropar vi på lagstiftning och polis vid minsta oförrätt (en polis som aldrig kommer), därför är vi lättkränkta och hämndlystna, ty vi vet att etik och normer befinner sig i upplösningstillstånd.
Just som vi känner att ingen längre lyssnar eller bryr sig, då kommer Mark Zuckerberg dragandes med Facebook. Likt en frälsare så skänker han oss ett livsfarligt vapen, där alla kan gå ut och avslöja och förnedra vem som helst, oavsett om anklagelserna är sanna, halvsanna eller inbillade. Man kan dra igång stora drev, hatkampanjer, sprida sanna/falska nyheter och givetvis mängder av bilder på sin katt. Zuckerberg anade inte magnituden av snöbollen som kom i rullning. Nu ingår hela världen i vår gemenskap, och vi kan alla tukta varandra.
