Invånarna i den ryskspråkiga staden Donetsk i östra Ukraina får återigen söka skydd. Striderna är hårda. Men invånarna är vana vid artilleriattacker, ty de har pågått i åtta år. För dem är kriget inget nytt.
Det är sällan man lyfter det här perspektivet, som medger att ryssarnas invasion inte var ett helt oprovocerad; att ukrainarna bidragit till eskaleringen genom att kontinuerligt beskjuta utbrytarrepublikerna, och inte respektera Minskavtalen.
Konflikten framstår som allt mer existentiell för Ryssland, oavsett hur vi tolkar saken i väst. De etniska ryssarna i Ukraina har sett sina byar döpas om till mer ukrainsk-klingande namn och de tvingas tala ukrainska i allt fler sammanhang. Sakta förvandlas de till andra klassens medborgare i ett land de inte valt.
Det är den här antiryska inställningen som Putin reagerar mot, oavsett om vi tycker att kriget är meningsfullt eller ej; det är tillika en anledning för de östra regionerna att bryta med Ukraina.
Den ryska militära specialoperationen har pågått sedan februari, men mycket talar för att den snart är slut. Vi ser att trupperna utökas med över 300,000 man, och den begränsade insatsen förvandlas till ett regelrätt krig.
Kreml hade förmodligen hoppats på att ukrainarna skulle gå med på ett fredsavtal, som gav de östra regionerna självstyre. Men så blev det ej. I och med omröstningarna och annekteringen så är den möjligheten numera borta. Konflikten kommer förmodligen att eskalera under de kommande veckorna.
De ukrainska framgångarna kommer att sluta tvärt, ty den ryska militärmakten är snart kompletterad både vad gäller manskap men även utrustning. Exakt hur kriget kommer att fortsätta beror i stor utsträckning på vädret och den annalkande vintern. Just nu är marken lerig och vi har regn och dimma. Kanske väntar man till november då markerna frusit till?
Men den stora frågan handlar inte om ryssarnas militärtaktik, nej, utan om hur Nato kommer att svara på ukrainarnas stundande bakslag?
Nato har satsat stort på en ukrainsk seger, och tillika stöttat dem med enorma mängder av krigsmateriel. Hur segern skulle ha uppnåtts är emellertid svårt att förstå, eftersom ryssarna redan från dag ett varit överlägsna, även om de inte nyttjat sina stridskrafter till fullo så har möjligheten till mobilisering alltid funnits tillgänglig.
Kanske har Nato satsat på en s.k palatskupp, att mer liberala krafter skulle avsätta Putin och raskt återupprätta kontakterna med väst. Den som är det minsta insatt i rysk politik inser dock att många politiker är långt mer hårdföra än Putin, och har länge krävt kraftfullare insatser i kriget. Om Putin avsattes så skulle förmodligen en mer extrem person ta över.
Nato har länge satsat på att omringa, begränsa och långsiktigt försöka dela upp Ryssland. Man har inte heller smusslat med sina planer. Och efter de misslyckade krigen i Mellanöstern har Ryssland utmålats som den nya fienden. Om det är en korrekt analys eller ej tänker jag inte gå in på. Vad jag däremot vet är att om Ryssland skrutit med en liknande strategi, som gått ut på att isolera och splittra USA, så hade detta inte mottagits väl i väst.
Stormakternas intrikata förhållanden till varandra kräver förstås en längre text än denna. Men det jag eventuellt kan bidra med är att öppna läsarnas ögon för de östra regionernas situation i Ukraina, att det kan finnas skäl till utbrytning och till och med anslutning till moderlandet. Den moderna staten Ukraina skapades i det kalla krigets slutskede, och gränserna var inte helt logiska. Allt detta borde förstås ha lösts vid förhandlingsbordet under ordnade former (paradoxalt nog är det blott ryssar och turkar som uppmanat till förhandlingar i den här konflikten, och senast mångmiljardären Elon Musk).
Nu sitter vi istället och väntar på vad ett bittert och förnedrat Nato kommer att hitta på.
