Enligt Wikipedia innebär slaveri att en människa (slav) kan ägas och behandlas som egendom. Det ger slavägaren rätt att använda slaven till tvångsarbete och att sälja slaven vidare.
Just själva begreppet tvångsarbete är intressant. Slaven tvingas att arbeta åt sin härskare, ersättningen är blott mat, husrum, kläder och andra basala förnödenheter. Större delen av slavens produktivitet tillfaller slavägaren.
Hur stor del av vårt arbete kan tillfalla någon annan, innan det kallas slaveri? Handlar det om 80%, 70% eller 60%?
Om vi räknar ihop alla skatter, moms och avgifter så går ca 43% av våra löner i dag till det offentliga – stat, kommun och landsting. Det brukar kallas för det totala skattetrycket. Om du är egenföretagare, eller använder mycket bensin, tobak eller sprit – då betalar du förmodligen ännu mer.
Det totala skattetrycket i Sverige har minskat under senare år, vi har varit uppe i 50% under 1990-talet, som utgör toppen på skalan. Sverige har historiskt sett inte haft så värst höga skatter, det var först under 1970-talets oljekris och företagsnedläggningar som skatterna höjdes till nivåer över andra jämförbara länder. Man kan beskriva det som om en slags krisekonomi som permanentades, och härigenom skapades högskattelandet Sverige.
Nåväl, vi är kanske inte som antikens slavar som kunde säljas på marknaden, men stora delar av våra löner konfiskeras varje månad. Och visserligen får vi något tillbaka – precis som slavarna fick – men vi har inte kontroll över vår ekonomi och våra liv.
Vi är slavar på deltid. Svensken jobbar åt staten ända fram till maj månad, resten av årsinkomsten får hon behålla. Och du har inget att säga till om i frågan, lyder du inte så får du betala böter och straffavgifter, och slutligen hamnar du i fängelse.
Det finns olika åsikter om det här. Många älskar tryggheten som högskattesamhället bidrar med, vi erbjuds fri sjukvård, skola, pensioner, bidrag osv. Många tycker att det är värt att slava åt staten ända fram till maj, ty vi får så mycket tillbaka.
Andra menar att skolan inte längre håller måttet, att köer och svår tillgänglighet underminerar sjukvården, och att pensionerna borde vara högre. I det här läget skaffar sig de som har råd privata sjukvårdsförsäkringar, och sätter sina barn i privata skolor, och börjar med privat pensionssparande. De bidrar fortfarande till samhället genom de höga skatterna, men nyttjar inte i lika hög grad de offentliga tjänsterna, eftersom de anses undermåliga.
När allt fler människor kliver ur den offentliga gemenskapen – men även fortsättningsvis tvingas att bidra till den – då skapas det ett fundamentalt missnöje. Och det här missnöjet kan yttra sig på olika sätt. Somliga skattefuskar, jobbar svart, andra lämnar landet, några röstar på missnöjespartier i valen.
Den samhälleliga gemenskapen är bruten. Och det måste vi erkänna för oss själva oavsett om vi står politiskt till vänster eller höger. Alla är inte längre med på tåget. Det sköra samhällskontraktet är brutet och vi lever i föränderliga tider, kanske står vi inför ett paradigmskifte?
Våra folkvalda på bägge sidor av skranket försöker lappa och laga, men ingen förmår att ta tag i de verkliga problemen. Härigenom växer ytterligare politikerföraktet, och Svensson vänder sig bort från etablissemangets kultur och förklaringsmodeller, och söker sig nya vägar och uttryck.
Här är vi nu. Vi har länge följt den utstakade stigen, men nu delar den på sig.
