Förutom förintelsen och de sedvanliga illdåd nationalsocialismen förknippas med, vill jag nämna ytterligare några till.
När Hitler tog makten 1933 så var det tyska riket närmast intakt, med blott 10% förlorade territorier. Från Ostpreussen till Baden, en mäktig Europeisk stormakt, som innefattade ett antal tyska delstater som enats 60 år tidigare. Vid andra världskrigets slutskede var landet delat, och man förlorade ca 25% av sina landområden till omkringliggande länder. Befolkningen drevs bort, ett oändligt antal tyska kvinnor våldtogs av segrarmakternas soldater, och en hel generation unga tyska män offrades i den fruktlösa kampen. De flesta städerna var bombade, storstäderna låg i ruiner, mängder av civila miste livet. Arbetsmarknaden och näringslivet var raserat. Förödelsen närmade sig bibliska proportioner.
Nationalsocialisterna lyckes inte samla mer 33% i de sista fria tyska valen 1932. Och de 20-40 attentat som under årens lopp riktades mot fuhrern skvallrar om att han inte var populär bland alla tyskar. Majoriteten var emot honom, men precis som idag tvingades medborgarna att följa statsmakten påbud.
Hitler var inte bara antisemit, lägg därtill revolutionär socialist, folkförrädare och brodermördare. Nazi-regimen offrade sitt eget folk i ett omöjligt krig, mördade grannfolken, förlorade en fjärdedel av sitt land, och söndrade den centraleuropeiska kultur som tidigare fanns från Lviv i öster till Köln i Väst. Ett helt kulturarv gick i graven, konst, arkitektur, städer och människor.
Nu såg vi istället otaliga betonglådor som byggdes för ersätta allt det gamla, samt tomma själlösa torg och parkeringsplatser. Modernismen fick ett ordentligt uppsving efter kriget. Det fula bredde ut sig, på bekostnad av de vackra och kultiverade. Och kommunismen slukade Centraleuropa i ett töcken av brunkolsrök, repression och fattigdom.
Judarna skapade ett eget land, delar av den centraleuropeiska kulturen flyttades dit eller till USA. Mängder av begåvade människor lämnade det krigshärjade Europa och sökte sig en framtid på andra kontinenter. Vår världsdel blev sig aldrig lik igen. Vi minns förintelsen, och den är väl värd att minnas, men blott en del av allt det elände som de bägge världskrigen bidrog till.
Första och andra världskriget samt ryska revolutionen är intimt förknippade med varandra. Om det var stolthet och dårskap som startade det första världskriget, så var det revanschism och förlorarnas bitterhet som startade det andra. Vår kontinent lever fortfarande i skuggorna av det som hände mellan 1914 till 1945. Under dessa 27 år såg vi nationer gå under, gränser som drogs om, hatiska ideologier, städer, byggnader, människor som försvann, och vår västerländska civilisation blev sig aldrig lik igen.
Bitterhet, skam och sökande efter rättvisa är centrala teman hos vår moderna intelligentia. Många västerlänningar känner en sådan skam att de vill förinta sig själva, och dra med sig det som finns kvar av vår kultur, livsstil och våra nationer. Fast ännu ett kulturellt självmord är givetvis inte svaret på vårt dilemma.
Vi Européer har gjort mycket gott också, vi behöver inte ursäkta oss själva för att ha uppfunnit el, centralvärme, vaccin och så mycket annat. Och jag får ofta en känsla av att skammen över förfädernas gärningar framförallt är ett mentalt tillstånd, där det egentliga problemet är den egna självbilden, missnöjen, tillkortakommanden och en förgiftad ältande tidsanda.
Vi ska givetvis bära med oss vår historia, även om den ibland är tung att bära. Men vi är inte våra förfäder, deras gärningar är inte våra, och vi delar inte deras öde. Världen blir inte bättre av att vi raderar och tillrättalägger historieböcker, romaner och filmer – utan blott fattigare och obegripligare, med risk att vi gör om samma misstag igen, och transformeras till den intoleranta kraft vi ursprungligen ville bekämpa.
