Förr i tiden sjöng man när man arbetade, det var ett sätt att skapa gemenskap och att få något tråkigt att bli uthärdligt. Man sjöng också när man promenerade, när man dyrkade sina gudar, och när man berättade om forna tiders hjältar.
Betänk att Illiaden, Odysséen, Hymnen till Demeter var sånger. Sången var något som följde oss överallt. Kanske sjöng vi innan vi pratade, det finns vissa antropologer som menar att det förhöll sig så.
När vi började att jobba i fabrik och på kontor så slutade vi emellertid att sjunga. Vi är tysta på bussen, på tunnelbanan, och även i bilen. Vi dyrkar inte längre några gudar vare sig med sång eller bön, och vi sjunger inte när vi går omkring på stan. På fotbollsmatcher eller till snapsen händer det att vi ibland sjunger, men det är mest bröl eller gnöl, sällan riktig sång.
Däremot gillar vi att lyssna på andras sånger. Förinspelade alster som slumpvis matas ut från radion, eller strikt utvalda spellistor på Spotify. Musiken har blivit underhållning, mode och attityd – skapad av professionella musiker för en massmarknad. Och det handlar mest om att lyssna, även om vi ibland nynnar med. Från allmänt deltagande till stum konsumtion.
Våra skalor och harmonier har däremot tusenåriga traditioner. Även om vi inte vet hur det lät när Odysséen sjöngs i antikens Grekland, så lever musikens grundformer kvar i vår kultur och i vårt undermedvetna. Och ibland drömmer jag om att vissa sekvenser kan återuppstå i vår populärmusik, genom slump eller omedvetet arv. Likt pusselbitar, utströdda små artefakter, som väntar på att sammanfogas till något större och helare.
