Det konstateras allt oftare att samhällskontraktet kan vara brutet inom en snar framtid. Då avses det fiktiva kontrakt som finns mellan stat och medborgare. Där medborgarna bidrar med skatt och staten i sin tur ger tillbaka bl.a utbildning, vård, grundtrygghet och säkerhet.
I ett land där man får köa på sjukhusens akutavdelningar, där det råder kaos på alltför många skolor, och polisen inte hinner ikapp brottsligheten – där kan det givetvis spekuleras om samhällskontraktet och dess eventuella brytpunkt.
Jag skulle nog vilja hävda att samhällskontraktet bröts för ett antal år sedan, och att det vi upplever nu är efterdyningarna och följdverkningarna av dess brott.
Det finns ett valspråk i Sverige om att medborgarna beskattar sig själva. Och så har det varit sedan ståndsriksdagen med hattar och mössor, adel, borgare, präster och bönder. Det finns en tradition av att allmänheten får vara med och bestämma sedan urminnes tider.
Märk väl att innan Gustav Vasas framfart så hade vi valkungadöme i Sverige, en styrelseform som på många punkter påminner om republik. Inte nog med att bönder och borgare hade inflytande, även kungen valdes.
Om vi förflyttar oss tillbaka till modern tid. Under 1970-talets oljekris och den följande omdaningen av industrin, där varven, textilverkstäderna och mycket annat förintades – då skapades dagens s.k bidragsberoende. Och vi har fortfarande inte lyckats ta oss ur den här fällan.
För att försörja de arbetslösa från alla dessa otaliga nedlagda industrier, så chockhöjdes skatten under 1970-talets första hälft. Och tyvärr permanentades idén om möjligheten att bli försörjd av staten.
Innan dess ville medborgarna inte ligga samhället till last, man ville klara sig själv till varje pris. Denna känsla av plikt och strävsamhet har under en lång tid sakta malts ner.
Vi har därefter ständigt haft en betydande andel medborgare som via skatten försörjs av de som arbetar. Och bidragstagarna gynnas av att rösta på partier som lovar dem mer bidrag – på skattebetalarnas bekostnad.
Det är här det blir fel. Hur ska medborgarna beskatta sig själva när de inte betalar skatt?
Nej, det fungerar inte längre. Skatteuttaget styrs delvis av folk som inte inte bidrar till statskassan. Och de som bidrar får följaktligen allt mindre att säga till om, ju fler bidragstagarna och de offentliganställda blir.
Och ska vi bibehålla fria och allmänna val även i fortsättningen så måste arbetslösheten ner till väldigt låga nivåer, och utan falska siffror där folk göms i diverse åtgärder. Annars kommer medborgarna att börja ifrågasätta systemet. Och det med rätta, ty andra kan väl inte besluta om att ta dina pengar för egen räkning, utan att själva bidra? Det är orättfärdigt, och kan absolut rubriceras som stöld.
Därför har det under långa tider varit en ytterst viktig kärnfråga för riksdagspartierna att sätta folk i arbete, och minska bidragsberoendet. Ty de insåg att om alltför många inte arbetade, utan blev beroende av andras arbete, då skulle välfärdsstaten urarta. Och det har den gjort. Nu upplever vi resultatet och följdverkningarna.
