Nu sitter de flesta Européer hemma och väntar. Restriktioner och karantän har införts i de flesta länder. Vår frihet har kringskurits rejält. Många EU-medborgare kan enbart lämna hemmet för att köpa mat, mediciner, eller om man har ett samhällskritiskt viktigt arbete.
Vad sitter vi då och väntar på?
Tanken är att isoleringen ska hindra smittspridningen, så att våra sjukhus inte blir överfulla, och för att sjukdomstillståndet ska spridas ut över en längre tid. De finns säkert också förhoppningar om att bättre väder och värme ska stoppa influensan. Coronaviruset verkar emellertid inte bry sig så mycket om temperaturer, vilket den fortsatta spridningen i Spanien och Italien skvallrar om.
Vad kan vi egentligen göra? Och har våra regeringen fattat rätt beslut?
Det jag skriver nu handlar om spekulation, och jag vädjar till läsarnas intellekt och omdöme. Givetvis bör alla följa lagen i sitt land, men likväl bör fria individer fundera på lagarnas rättmätighet, och givetvis bör dylikt diskuteras på ett vettigt sätt.
Vi är alla medvetna om att några veckors nedstängning kommer att skapa enorma problem för näringslivet. Många affärer och verksamheter kommer att gå i konkurs, och folk kommer att bli arbetslösa. Världen kan snabbt gå från viruskris till finans- och viruskris.
Och någon gång så kommer våra ledare att behöva upphäva besluten om isolering och karantän, och låta medborgarna gå tillbaka till sina arbeten och vardagliga sysslor – oavsett om viruset finns kvar eller ej. Vi kan inte stoppa världen för evigt, inte ens när sjukdomar och pandemier härjar.
Om vi tittar på diverse länders sätt att behandla krisen, och tar in framgångsfaktorn i ekvationen, så tycker jag att dessa åtgärder är värda att begrunda:
- Isolera gamlingar och sjuka.
- Omfattande tester av alla åldersgrupper.
- Uppmuntra produktion av relevant medicinsk utrustning.
- De friska fortsätter med jobb och vardagliga bestyr, med mask och handskar utanför hemmet.
Det här går givetvis emot många länders rekommendationer. De fyra punkterna bygger på antagandet att det varma vädret inte stoppar spridningen, och att karantänen bör upphävas någon gång, helst innan vi går in i en ekonomisk kris.
Om det framkommer att två-tre veckors karantän inte stoppade viruset eller hindrade spridningen väsentligt, men att det däremot startade en ekonomisk kris, så kommer inga politiker eller tjänstemän stå skyldiga för sina felaktiga beslut. Våra ledare har ofta ansvarsfrihet; oavsett om de drar på oss krig, farsoter eller misär så går de fria.
Medborgarna däremot sitter i klistret, de är beroende av myndigheternas beslut, och tvingas följa dem, frånsett vad de tycker och tänker. Även om de själva inser att ledarskapet agerar felaktigt, så tvingas de följa och verkställa de felaktiga besluten.
Därför, även i tider av kris och elände, bör viktiga beslut decentraliseras. Så många beslut som möjligt bör tas på lokal nivå, i din närhet, där medborgarna är nära sina ledare. Där ledarskapet är delaktiga och har skin in the game. Dessutom är det lättare att dela ut 15,000 munskydd i en kommun, än att dela ut 10 miljoner i ett helt land. Lokal organisation är av yttersta vikt i en kris, ända ner på kvarters- , och grannskapsnivå. Om några kommuner tar felaktiga beslut, så ger det bättre utfall än om ett helt land tar felaktiga beslut och tvingar alla att följa dem.
Givetvis finns det mycket var och en kan göra på individnivå. Och kanske är det där man ska börja? I synnerhet om man inte litar på institutioner och makthavare.
