Det är numera förbjudet att göra reklam för mat som anses onyttig i Londons kollektivtrafik, dvs mat som innehåller för höga halter av fett, socker, salt etc. Affischer tas ner, förutom de annonsörer som har längre kontrakt. Borgmästaren Sadiq Khan tror att förbudet kommer att ge resultat och motverka fetma bland befolkningen.
Detta är givetvis ett utslag av det som ibland kallas för paternalism eller nannystate. Där politiker tror sig veta bättre hur medborgarna ska leva sina liv än de själva. Och de folkvalda väljer att införa diverse förbud av moralisk eller selekterad vetenskaplig karaktär för att driva utvecklingen i någon specifik riktning.
Givetvis är fetma inte bra, men kommer vi att kunna motarbeta fetman i samhället genom att förbjuda reklam för viss slags mat?
Det råder tillika debatt om vilken typ av mat som anses vara nyttig eller onyttig, eller om det är matvanorna, eller mängden vi äter? Eller om problemet i större uträckning handlar om att vi inte rör på oss tillräckligt mycket?
Få eller inga maträtter är ju direkt onyttiga i små mängder. Och tränar man mycket så kan man äta stora mängder s.k onyttig mat utan att lägga på extra vikt.
Är det egentligen livsstilen man vill komma åt, fast det är ju andra sidan svårt att förbjuda reklam för en specifik livsstil. Då blir det enklare att förbjuda reklam för viss typ av mat, som förknippas med denna livsstil. Förbudet blir långsökt och får mest karaktären av symbolpolitik. Och det förefaller som att det finns värre problem i London att ta tag i just nu, än överviktiga människor.
Men historien tar inte slut där, det finns fler faror med dylik paternalism. Vem eller vilka ska avgöra vad som är nyttigt och onyttigt? Blir det en liten kommitté? Vem väljer dem, och på vilka kriterier? Blir det blott ännu en utgift för skattebetalarna, ett sätt för den statliga byråkratin att växa ytterligare, och ta ännu mer makt och initiativ från medborgarna och civilsamhället?
Varför inte förbjuda fetma helt och hållet? Och införa viktkontroller, som utförs runt om i städerna av statliga funktionärer? Om man är för fet så hamnar mat på ett statligt bantningsläger, där man får lära sig att leva sunt och friskt.
Nej, det vore ju kanske att gå för långt. Även för den fullt utvecklade nannystaten. Än så länge i alla fall.
Vad har egentligen politikerna med folks eventuella fetma att göra? Handlar det om att fetman kostar mer vad gäller statlig sjukvård etc? Men notera att överviktiga människor statistiskt sätt lever kortare liv, alltså sparar man in en hel del på statliga pensioner och andra åldersrelaterade krämpor. Handlar det om att feta människor anses onormala, att de utgör ett slags störande element i vår perfekta värld? Eller är de blott en irriterande anomali i politikernas statistik? Något de måste rätta till?
Det är upp till var och en att välja vad man ska äta, nyttigt eller onyttigt. Och vi är inte särskilt lättpåverkade, det vet alla som arbetar med reklam. Fetma är måhända ett problem, men det finns ingen annan som kan ta ansvar över sitt liv än den enskilde medborgaren.
