I dessa tider av socialt rättvisekrigande och självgod aktivism bör vi allvarligt fundera på politikens möjlighet att skapa rättvisa, om det går, eller om det är en utopi?
Även själva begreppet bör prövas, vad betyder egentligen rättvisa? Betyder det att alla ska ha lika mycket, eller att alla ska ha samma möjligheter?
Ja, därom tvistar de lärde. Socialister siktar ofta in sig på att folk bör ha liknande tillgångar, de strävar efter en slags utjämning i samhället. Medan konservativa helst ser att alla har liknande möjligheter, även om resultatet därefter blir skiftande beroende på individuella egenskaper.
Själva definitionen av rättvisa utgör ett tvisteämne. Det finns åtminstone två definitioner. Hur ser då vägarna ut dit? Vad ska vi göra för att komma till de respektive målen?
De klassiska liberalerna ville ta bort hinder vad gäller affärsöverenskommelser, ärvda privilegier eller begränsningar. Genom att ge alla lika rättigheter inför lagen så skulle rättvisa uppnås. Nu kunde folk starta butiker, fabriker, marknadsplatser utan att staten eller mäktiga handelsgillen lade sig i. Folk kunde välja yrken i större utsträckning, och det fanns ett större utrymme för social klättring.
I förtryckta samhällen kan vi också utgå ifrån att det finns en stor begåvningsreserv, skarpa sinnen som är låsta vid plogen, bara för att de är födda i fel familj. När man släpper lös denna begåvningsreserv och låter deras kreativitet skina så kan storverk ske, som i Sverige mellan åren 1870-1950, där landet gick från fattigt jordbruksland till en av de rikaste industrinationerna på jorden.
Ett lands framgång handlar ofta om dess elit, hur den tillåts agera och hur den kommer till. En elit som bygger på rättmätighet med tillgång till goda skolor och institutioner kan berika ett annars fattigt eller torftigt land. Med elit menar jag ansvarsfullt kunnigt folk, utifrån meritokratisk ordning, som är delaktiga i samhället och som delar grundläggande värderingar.
När befolkningen slutligen tilldelats alla sina rättigheter, och begåvningsreserven gått vidare och blivit medel- eller överklass, då kommer vi ändå att ha kvar en del av befolkningen som blir kvar i en slags relativ fattigdom. Jag säger ”relativ” eftersom den fattigdom vi har i Norden kanske inte kan mätas med den som finns i Sudan eller i Vietnam. Låt oss för enkelhets skull säga att den här fattiga gruppen utgör 5% befolkningen. De kommer även fortsättningsvis att ha problem med skolan, vardagsekonomi, social anpassning, droger, kriminalitet eller andra saker. Ur en politisk synvinkel förefaller de hopplösa, ty alla de friheter vi skapade hjälpte dem inte, de stannar kvar i fattigdom, tyvärr ofta av egen kraft.
Socialisterna menar att vi kan hjälpa den här gruppen genom omfördelning. Om man tar pengar från de som har, och låter staten omfördela via skatten, så kan vi hjälpa även dessa utsatta grupper. Och den här omfördelningspolitiken har pågått i decennier. Men det märkliga är att vi fortfarande har ca 5% av befolkningen i utanförskap, kanske ännu fler, trots den numera väldiga bidrags- och omfördelningsapparaten. Notera att även flyktingpolitiken är ett resultat av omfördelningsideologin.
Bidragssystemet lever numera sitt eget liv, det har närmast blivit ett sätt att köpa röster för socialister och vänsterliberaler, och därigenom skapa lydiga klienter som röstar på de mesta givmilda partierna i nästa val. Vi bör inse att rättvisekrigandet framförallt är ett mycket effektivt sätt att skaffa sig makt. Omfördelningen sker emellertid med andras pengar, och när andras pengar tar slut, ja, då brukar också socialismen ta slut.
Det förfaller svårt att skapa fullständig social rättvisa, oavsett vilka metoder vi väljer. Vissa individer vill inte ens bli hjälpta, eller så tar de emot bidrag, men ger inte något tillbaka till samhället såsom att ändra ett destruktivt beteende. Vi kanske helt enkelt måste acceptera att en andel av befolkningen inte kan lyftas med stöd och bidrag. Den mänskliga populationen är inte är perfekt. Decennier av nivellering och social ingenjörskonst ledde alltför sällan till långsiktiga hållbara resultat.
En mer värdig inställning är att erbjuda hjälp till självhjälp. Och det bör ske ansikte mot ansikte, människa mot människa. Inte en iskall stat bestående av byråkrater som bara gör sitt jobb. Att man hjälper folk på ett sådant sätt att de därefter kan hjälpa sig själva. Ett välkänt bibelcitat: Ge inte den fattige en fisk, ge honom ett nät. I praktiken kan det handla om mikrolån till låg ränta, avreglering och skattesänkningar för att skapa enkla jobb, ett aktivt och vaksamt civilsamhälle, intresseorganisationer som tar sig an vissa grupper och specialiserar sig på att lösa deras problem osv.
Ett ständigt matande av vilda djur gör att de till slut glömmer bort hur man skaffar mat själv. De blir beroende av mataren. Detta gäller både djur och människor.
