Att kalla någon för rasist handlar numera mest om en slags ideologisk positionering, dels förkastar man någons politiska åsikter, och dels visar man tillhörighet med andra s.k antirasister. Att påstå att ordet används vidlyftigt idag vore en grov underdrift.
Att kalla någon för rasist och peka på 1930-talets Tyskland är ett slags vapen mot det förmodat onda. Att associera det man upplever som obekvämt eller dåligt med det ondaste man kan tänka sig – nazismen – blir till en slags besvärjelse.
Och givetvis plockar man russinen ur kakan. Man pekar framförallt på Hitlers raslära, hans mord och förföljelser av judar och oliktänkare. De fabriksmässiga förintelselägren, likgiltigheten inför andras liv och rätt att leva.
Det är sällan man påtalar lite mer udda sidor hos Hitler, exempelvis att han var vegetarian, djurvän och mystiker, lite påminnande om dagens new age. Han var kritisk till kyrkan. Införde restriktioner mot rökning. Hitler var ogift under större delen av sitt liv, och hade inga barn, vilket var raka motsatsen till hans ideologi om stora barnalstrande familjer. Han gillade inte kapitalismen och den fria marknaden. Kollektivism gick före individualism, medborgarna var kuggar i det stora statliga maskineriet. Hans förhållningssätt ligger långt ifrån liberalism och allmänborgerlig politik, men det finns gott om paralleller till vänstern och socialismen i hela det nationalsocialistiska programmet.
Hitler gjorde ingen hemlighet av att han var rasist, det var en hörnpelare i hans politik. Han hade en plan för germanerna, och en annan plan för folkgrupper som ansågs mindre värda.
Judar rensades effektivt bort från den akademiska världen, de fick inte heller ha offentliga arbeten. Och på gatorna trakasserades judiska affärsidkare tills de stängde sina butiker. Liknande tillvägagångssätt användes mot andra minoriteter, zigenare, homosexuella och även politiska motståndare.
Rasismen var inte hemlig. Det fanns ingen hemlig agenda. Och varför skulle man ha det? Rasismen var ju deras politik. Om de hade dolt sina avsikter, hur skulle de då kunna ha förmedlat sitt budskap och fått mandat för sin politik?
Detta är skillnaden mot dagens s.k rasister. Trump, Orban, Le Pen, Åkesson m.fl beskrivs ofta som rasister eller främlingsfientliga. Men ingen av dem kallar sig själv för rasist, och vill genomföra någon slags raspolitik. Rasismen används som en politisk markör av deras kritiker.
Om vi tar exemplet Trump, han kallas ofta för rasist av vänsteranhängare för den utlovade muren mot Mexiko. Till saken hör att det redan finns en mur idag utmed flera sträckor, fenomenet kallas för gräns. Och längs denna mur finns det portar, övergångar, där det är tänkt att folk ska passera lagligt. Man visar pass, id-handlingar, eller vad som krävs. Och Trump vill behålla dessa passager. Han menar att muren är avsedd för att illegala invandrare inte ska ta sig in i landet, dvs folk som inte vill visa sina identitetshandlingar.
Trump vill också deportera illegala invandrare, precis som Obama gjort under alla sina år som president. Trump vill inte stoppa invandringen till USA. Notera att det var fler färgade och minoriteter som röstade på Trump i valet, än vad som är brukligt för en republikansk kandidat. I sitt dagliga liv verkar Trump inte ha några problem med färgade människor, han anställer dem i sina företag, och erbjuder dem platser i sitt kabinett.
Allt detta hade givetvis varit omöjligt för en riktig rasist som Hitler.
Missbruk av ord är tarvligt och ohederligt, och förskjuter det politiska samtalet bort från det väsentliga. Om den politiska debatten inte rensas från nonsens riskerar vi att öka klyftorna mellan olika positioner, som trots allt står ganska nära varandra. Vi tenderar att diskutera saker som inte existerar, istället för att ta oss an och lösa verkliga problem.
*Bild: Dårarnas skepp, av Hieronymus Bosch
