Vi har länge stampat i en politisk vägkorsning med blott två avfarter, höger eller vänster. Somliga vet vart de vill gå, de känner till de olika politiska positionerna. Men frågan är om det är så enkelt, börjar det inte bli hög tid att justera vår politiska kompass?
Roten till höger- och vänsterskalan kommer från kontrasten mellan tradition eller nyskapande. Den gamla vänstern gjorde uppror mot kyrkan och sederna. Under den franska revolutionens dagar satte sig de oppositionella till vänster i nationalförsamlingen, medan de som ville bevara den gamla ordningen satt till höger. Det är härifrån vi fått vår begreppsapparat.
Frågan är om den här uppdelningen är så användbar längre?
Många inom högern bejakar teknisk innovation och utveckling. Man vill se vetenskapliga och rationella lösningar på jordens allehanda problem såsom miljöförstörelse, matbrist, torka osv. Medan vänstern har blivit ludditer, och istället vill sakta in utvecklingen och främja mer lågteknologiska lösningar såsom sol- och vindkraft osv. Man slås också av att de sällan har några långsiktiga lösningar på våra svårigheter, förutom att bromsa och reglera befintlig verksamhet. Och den attityden kan likväl betraktas som konservativ i ordets rätta bemärkelse.
Vänstern framstår som mer progressiv inom samhälls- och livsstilsfrågor, där man främjar kvinnor, homosexuella, etniska minoriteter osv. Under senare tid handlar det emellertid mindre om att jämställa, det målet nådde vi för flera decennier sedan, nu handlar det snarare om att stärka de förment utsatta med kvotering, särlagstiftning, samt omfördelning av resurser medelst skattebetalarnas pengar.
Inte heller detta känns särskilt progressivt i ordet rätta bemärkelse. Att olika regler gäller för olika grupper påminner snarare om samhällssynen innan upplysningen på 1700-talet och har sina rötter i monarkin och feodalismen.
Från att vi hade en öppen och sund syn på raser och folkgrupper på 1980-talet, där TV-serier som Cosby uppnådde hög popularitet, liksom skådespelare som Eddie Murphy, eller musiker som Michael Jackson. Vi såg olika ut, och det var inget konstigt med det, det fanns en plats för alla. Generation-X uppfostrades med allas lika värdighet och rättigheter i benmärgen, och det var inte ovanligt med posters av Chaka Khan, Sade eller Whitney Houston hemma hos vita tonåringar. Vi tänkte sällan på ras eller färg.
Sedan hände något. Den svarta medborgarrättsrörelsen började om från början. Man såg fortfarande orättvisor i samhället, mycket skylldes på systemisk rasism. Dvs inte din och min rasism, utan något diffust som finns runtomkring oss. Kanske är det meningen att det ska vara svårmätbart och luddigt, ty det ger de politiska krafterna bakom den nya vänstern mer spelrum.
Rasism kan vara en attityd, en blick en känsla. Och vi hamnar i ett samhälle där man inte får skämta med vissa grupper, och tvingas väga sina ord på en våg, ty allt kan ge upphov till mikroaggressioner och störningar i de labila känslosystemen. Även detta känns påtagligt konservativt. Att inte kunna säga vad man vill, att använda ett visst av överheten godkänt språkbruk, att tilltala folk med rätt titel eller pronomen, med en överhängande risk för social uteslutning om fel begås.
Vi har också många triggerfrågor gällande höger- och vänsterpositionerna. Abortfrågan är en sådan, och den har avhandlats tidigare. Om abort ska vara lagligt eller ej handlar inte bara om den politiska kompassriktningen. Inte ens den traditionella högern är helt säker på om de ska följa Aristoteles eller kyrkans syn saken.
Höga skatter anses också vara vänsterpolitik. Men glöm inte bort att vänstern i många länder klagat på höga skatter och demonstrerat emot dem. Fast när de väl fått makten så gör de som de vill. Och högerpartierna är lika usla, de lovar låga skatter men håller sällan sina löften. Principerna om personlig och ekonomisk frihet blir sällan mer än en dröm för det stora flertalet, även om drömmar uppfylls lite varstans på jorden.
Rätten att bära vapen är ytterligare ett trätoämne, där vänstern ofta är för pacifism, strängare vapenlagar samt avväpning av befolkningen. Samtidigt så bär man på ett tungt arv av revolutionsromantik, där Che Guevara ofta förekommer på tröjorna och många numera är öppna med sina socialistiska och kommunistiska värderingar. Hur ska egentligen revolutionen gå till när befolkningen inte har några vapen?
Gäller avväpningen enbart vissa grupper i samhället? Vita landsortsbor ska inte tillåtas att ha vapen, medan det är tillåtet för kulörta storstadsbor? Då kommer vi tillbaka till särlagstiftningen igen, där vi går tillbaka till ett medeltida ottomanskt samhällsskick med lagstiftning på etnisk grund samt enklaver med olika ledare.
Vänstern framstår allt oftare som en ickefungerande ideologi, utan blott en samling av gester och ord, ritualer och besvärjelser istället för idéer och visioner. Och vänsterns fotfolk och anhängare kallas inte helt osökt för NPC:s, med referens till dataspelsvärldens icke spelbara karaktärer som bara pladdrar ett budskap i syfte att leda äventyrarna i en specifik riktning.
Det är lätt att tappa fotfästet i denna ideologiska sammanblandning, där vänstern drar åt det konservativa hållet, medan högern bejakar utveckling och nyskapande. Jag skulle vilja argumentera för att de här ideologiska spänningarna delvis är cykliska.
Även kristendomen var revolutionär och samhällsomstörtande i sin tidiga form. Statyerna av de gamla gudarna vältes, de ståtliga templen vanhelgades och bibliotek brändes. Allt som var fast förflyktigades, en ny värld skulle byggas, baserad på en ny ordning och ett nytt ledarskap. Kyrkan blev en stormakt jämte kungar och furstar. Och det tog många sekler innan kristenheten som vi känner den idag mejslades fram, där man inkorporerade de antika tänkarna, forskning, vetenskap, konst osv.
Slutligen blev den revolutionära kristendomen gammal och konservativ. Och de som gjorde uppror mot kyrkan under renässansen på 1400-talet sökte sig tillbaka till de antika rötterna, och fick näring från samhället och idévärlden som fanns innan kristendomen. Cirkeln slöts.
Därför är högern och konservatismen inte enbart en kraft för att återskapa det gamla och traditionella, eftersom det finns så många gamla seder, bruk och religioner. Vilken ska vi välja att bevara? Ibland beskrivs högern blott som en återgång till den senaste brytpunkten, varken mer eller mindre, eller som en välbehövligt friktion i maskineriet för att stoppa det mest galna progressiva idéerna.
Är då revolution och förändring den sanna och enda riktningen, ty vi lever ju i en ständigt föränderlig värld? Är vänstern den enda vägen framåt?
Låt oss göra ett historiskt nedslag. Alexander och hans generaler enade Grekland och därefter erövrade de Egypten och västra Asien ända bort till Afghanistan. Det ordnades massbröllop mellan greker och persiska kvinnor, och man ville skapa ett nytt enat folk som i framtiden skulle härska över det nya imperiet. Han erövrade trötta och stagnerade stormakter, vitaliserade dem, och förde dem i en ny riktning.
Alexander dog emellertid vid ung ålder i Babylon, och riket splittrades upp mellan de ledande härförarna, som snart inledde nya krig och konflikter. Egypten som tillföll Ptolemaios styrdes av hans ätt i 275 år, och man skapade en slags synkretism mellan den egyptiska och grekiska gudavärlden. Alexandria blev den tidens New York och vi såg en teknisk utveckling som inte utmanades förrän på 1700-talet.
Somliga skulle nog beskriva Alexander och hans generalers verk som en slags revolution. Man främjade lärdom, vetenskap, och arbetade för att skapa folklig gemenskap, samt försökte bejaka allas religioner i ett samhälle som mest påminde om en lapptäcke av etniciteter och kulturer. Det var de unga, starka och dugliga som styrde samhället, de gamla, trötta och förstelnade fick släppa greppet. Man dyrkade manskroppen enligt grekiskt manér, och duglighet i fält var kanske den mest framstående egenskapen vid sidan av matematik, konst och allt annat. Ptolemaios var också en duktig historieskrivare, tyvärr finns hans verk inte kvar, men han är själva sinnebilden för den upplyste härskaren som genom krig och erövring karvar ut sitt land och öde, och skapar ett bestående imperium.
Begrepp som revolution och omvälvning har länge kapats av vänstern, men en så viktig urkraft kan inte tillfalla ett visst politiskt fält. Omstörtning och progressivism tillhör de som vill förändra samhället, de som har makten (vänster eller höger) skyr det som pesten. Därför uppfinner man ord som kontrarevolution, för att själva lägga beslag på originalet och förminska alla andra som vill göra om det. Revolutioner förekommer definitivt i plural, det finns inte en revolution som därefter ska leda till historiens slut; det är kommunistisk propaganda. Omvälvningen tillhör alla. Frågan är vad vi vill fylla den med?
Det finns en sann och rättfärdig politisk riktning, oavsett om vi anser att den politiska kompassen täcker den eller ej. Den sanna och rättfärdiga vägen bejakar goda förändringskrafter och framåtanda. Den älskar olikheter, färger, raser och kulturer, men älskar sina bröder och systrar mer. Varje man är i grunden fri, självständig och står på egna ben. Duglighet är avgörande, liksom framåtanda och djärvhet. Traditioner finns inte till för att hämma, släcka och tämja. Traditioner ska bejaka och tända liv och lust. Vi lever inte bara för att äta och föröka oss, det finns något mer. Världen är vacker, oändlig och gömmer otaliga mysterier som den djärve och förslagne kan lösa. Vi lever i en evig morgon, dagen har precis börjat.
