Den ryska östersjöflottan ligger inte längre utanför Kaliningrad och rostar, nej, under de senaste åren har den moderniserats avsevärt och har numera rejäl stridspotential, och även ypperlig förmåga att landsätta soldater och material. Varför, kan man undra?
Detta är utgångsläget för boken Midvintermörker, skriven av ekonomibloggaren Lars Wilderäng (Cornucopia?). Boken är utgiven på eget förlag, och jag har haft förmånen att utforma omslaget tillsammans med författaren.
Midvintermörker utspelar sig i en nära framtid, där den ryska östersjö-pipelinen är färdigbyggd och drastiskt förändrar vårt lands strategiska läge, i ett Europa som alltmer är beroende av rysk olja och naturgas.
Wilderäng ställer den obehagliga frågan om vad som händer när en diplomatisk kris urartar och vi blir tuktade av den mäktiga grannen i öster?
Många menar att ett ryskt anfall är fria fantasier, men den som är det minsta bevandrad i historia vet att freden har statistiken emot sig. Förr eller senare uppstår kontroverser och konflikter.
Mot bakgrund av de senaste årens försvarsnedläggningar och Gotlands alltmer utsatta läge målar författaren upp ett dystert scenario. Boken är mycket dramatisk, och även om den bygger på många militärtekniska detaljer så kan även en gröngöling som jag hänga med. Vi får följa med ett antal personer, militärer, poliser och den tillförordnade statsministern under ett dygn som omvälver Sverige. Jag tänker inte ge mig in på en utförlig recension utöver det att boken är läsvärd, spännande och mycket tankeväckande.
Istället vill jag diskutera försvarets roll. Vi har under 90-talet sett omvärlden rusta ner och anta en fredligare hållning, men under det senaste decenniet har fredsambitionerna kommit av sig. NATO är engagerat i krig i Irak och Afghanistan. Och Ryssland för en auktoritär politik mot sina grannar. Arabvärlden skälver av oroligheter. Och till detta bör tilläggas en allt större efterfrågan och tillika brist på naturresurser framförallt olja.
Är det klokt mot bakgrund av detta att demontera det svenska försvaret? Kostnaden är ca 40 miljarder om året, vilket kan låta mycket, men notera att den hela offentliga budgeten ligger på ca 1400 miljarder. Kanske vore det bättre med ett fungerande försvar för 100 miljarder än ett icke fungerande för 40 miljarder? Då är de 40 miljarderna kastade i sjön.
Notera att det INTE är de grundläggande samhällsfunktionerna utbildning, vård, inre och yttre försvar, eller rättssäkerhet som kostar mest, nej, det är socialt skydd som tar den största biten av kakan. Staten har förvandlats till ett tvångsförsäkringsbolag.
Jag säger inte att a-kassa, föräldrapenning, sjukersättning etc inte är bra, men kanske borde vi ibland ifrågasätta klokheten i att från den ena medelklassfamiljen kräva skyhög skatt för att i nästa ögonblick skänka pengarna till någon annan medelklassfamilj? Är det statens roll att vispa runt pengar? Om skatten vore lägre skulle de flesta av oss klara sig utan statens allmosor. Hur vore det om skatten sänktes väsentligt, och stöd och bidrag gick till de som verkligen behövde?
Tvångsförsäkringssamhället undergräver statens egentliga roll, som är att skapa inre och yttre säkerhet. Utan stabilitet kan inga skolor, sjukhus, vägar och kraftverk byggas. Rättssäkerhet och fred är också en förutsättning för den fria marknaden, som i sin tur förser staten med skattepengar så att den kan verka. Kanske uppfattar vi numera fred som en självklarhet, inget vi behöver vårda och värna?
Försvaret, oavsett om vi gillar det eller ej, är en av grundbultarna i statens åtaganden. Utan ett försvar så kan vi inte freda oss i krig, vi kan dessutom i fredstid bli utpressade och tvingade till ofrivilliga avtal och samverkan.
Hur ska då ett litet neutralt land, som inte ens är med i NATO kunna skapa ett effektivt försvar? Är det inte lika bra att lägga sig platt och vifta med den vita fanan direkt?
Visst kan vi göra det, men då ska vi vara beredda på att större och ambitiösare stater sakta knaprar in på våra revir, på fredlig eller krigisk väg. Och situationen kan om möjligt bli ännu värre, kanske kräver något mäktigt land lojalitet och bistånd till oegentligheter?
Att man skrotade den allmänna värnplikten gråter jag inte över. Värnpliktsarméer är tueggade svärd. Systemet initierades och fulländades av de militärt skickliga Ostpreussarna. Värnplikt och god organisation ledde till att man kunde samla ihop enorma mängder mannar, och ge sig ut i det totala kriget. Härigenom kunde man besegra större och mäktigare nationer.
Men det finns något sjukt över att militarisera och stridsrusta ett helt land, och om man förlorar kriget blir förlusterna enorma. Se på första och andra världskriget, där hela årskullar raderades från befolkningsstatistiken, och de civila förlusterna och den materiella förödelsen var monumental. Och Ostpreussen finns som bekant inte längre kvar på kartan, och knappt ens i folks minnen.
Kanske finns lösningen i en mindre yrkesarmé, bestående av specialister, som utrustas med alla moderna och effektiva vapen som en potentiell fiende kan tänkas ha tillgång till. Om inte så tvingas vi söka allianser med mäktigare länder, som givetvis vill ha något i utbyte för sitt skydd.
Försvaret ska helst aldrig användas, det finns framförallt i avskräckande syfte. Det ska kosta så mycket att anfalla oss att fienden (vem det nu än månde vara) avstår. Och så är inte fallet idag.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhäle, politik, försvar, försvaret, försvarsfrågor, Midvintermörker, Cornucopia?
