Tanken om öppna gränser är en viktig fråga för många, jag ser den ofta dyka upp i forumdiskussioner, debatter etc. Och frihetliga personer har en del olika sätt att tackla detta på. Tanken med den här artikeln är att göra en kortfattad realpolitisk uppräkning av de vanligaste tankesätten.
Världsmedborgarna
1) Öppna gränser för alla
Gränser är restriktioner/regleringar, dvs hinder, som ska bort. Alla har rätt att flytta vart de vill så länge de inte ligger andra till last. Och vi bör sträva efter detta mål snarast.
2) Öppna gränser med eftertanke
Först måste välfärdsstaten bort, vi kan inte ha skattefinansierad välfärd innan vi öppnar gränserna, men när välfärdsstaten är borta, då ska gränserna bort.
3) Praktiskt borgerligt
Öppna gränser är viktigt att sträva efter, men kan bara finnas mellan länder som ligger på samma ekonomiska, kulturella nivå (typ Nordiska passunionen). Många länder befinner sig långt ifrån varandra. Öppna gränser skulle leda till välfärds-rusning till vissa rika länder. Tills vi når jämvikt länder emellan införs ett slags green card system med diverse restriktioner baserat på utbildning, yrkesskicklighet etc.
Realister och regionalister
4) Äganderätten
En nationsgräns skyddar medborgarnas kollektiva ägande. Och (nattväktar)staten garanterar i förlängningen markägarnas rättigheter och äganderätt. Markägarna/medborgarna/lokalsamhällena bestämmer vilka de vill släppa in eller ej.
5) Medborgartanken
Vi har absolut inga skyldigheter mot andra länders medborgare. Migrationsregler kan ev. utformas lokalt, eller efter behov, eller inte alls.
6) Paradoxen
Öppna gränser är en paradox, har aldrig funnits, och kommer aldrig att finnas. Man kan t.ex inte låta brottslingar eller beväpnade trupper passera sina gränser. Ett land utan gränsskydd är inget land. Migrationsregler sätts upp utifrån behov, politiska läget etc.
Fram till ca 10 år sedan så gällde i stort sett nr 3, det praktiskt borgerliga alternativet. Passfrihet förespråkades mellan länder som låg varandra nära ekonomiskt och kulturellt, exempelvis Norden, Visegradgruppen, Västeuropa (EU) etc. Under senare år har dessa tankar luckrats upp, och i kombination med ymniga flyktinströmmar och viljan att hjälpa så har fokus sakta förflyttats till nr 1, tanken om öppna gränser för alla. Detta kommer givetvis i öppen konflikt med alla de andra alternativen, som ju likväl har logiska och handfasta skäl för sin argumentation, och i den låsningen befinner vi oss i dagsläget.
