En fråga som många så kallade doomscrollers är upptagna med är den eventuella nedgången, eller till och med inbördeskriget. Det finns ingen ljusning i sikte. Västvärldens ekonomiska situation med avindustrialisering, massmigration, ökande statliga utgifter, samt sociala och politiska problem pekar på att något obehagligt kommer att ske framöver.
Den här utvecklingen kan inte pågå alltför länge. Massmigrationen tar upp infrastruktur, vårdplatser, skolor och samhällstjänster så att värdet av de inbetalade skattepengarna ständigt devalveras. Medborgarna upplever att vården blir sämre, skolorna blir sämre osv. Samtidigt som skattebasen urholkas och industrier och forskning flyttas till Sydostasien.
En 5-10% ökning av populationen har förstås enorma samhällseffekter, särskilt när ekonomin, bostadsbyggandet och samhällstjänsterna inte hänger med. Varför politikerna propagerar massmigration men inte massutbyggnad av elnät, skolor, vårdplatser är förstås en gåta som varje medborgare borde fundera på. Vi ser inte heller någon större debatt om detta i de traditionella medierna. Snarare försöker man att förminska eller att dölja problemen. Vi har ju alla läst om att invandringen ska ge vinster till samhället, att vi måste importera nya människor för att klara vården osv. Istället gick utvecklingen i motsatt riktning.
Nåväl, allt detta har ju redan hänt; låt oss fundera på framtiden istället.
Kommer vi att uppleva en massiv kollaps? Somliga menar att detta kommer att bli nödvändigt för att byta ut de nuvarande ledarskapet och ersätta dem med andra, mer pålitliga personer. Det är ju så att samhällen upplever paradigmskiften med jämna mellanrum, och vi ska snarare bejaka samhällsomvälvningen, eftersom det kan bli ett nödvändigt reningsbad. Något bättre kommer därefter.
Andra menar att dylika omvälvningar är farliga och kan leda till revolutioner, instabilitet och fattigdom, vilket kan uppmuntra farliga politiska krafter, och att samhällsläget förvärras ytterligare. Paradigmskiften är farliga och i värsta fall kan det uppstå inbördeskrig. Det finns ingen ljusning i sikte.
En tredje variant är att det inte dyker upp varken vita eller svarta riddare, att nedgången bara fortsätter, som i Brasilien, Argentina, Sydafrika; länder som en gång i tiden var rika och framgångsfulla. Och varav Brasilien definitivt är på uppgång igen. Jämförelser görs också med Romarrikets undergång, eller Bysans flerhundraåriga stagnation. Vi ser många långa år av nedgång och fall, där absolut inget händer, förutom att det blir lite sämre för varje år som går. Folk finner sig i nedgången, eftersom benägenheten till uppror och manifestationer är låg; de flesta har ju familj, barn, hus och hem att tänka på. Det finns inte utrymme för revolter. Vi hoppas däremot att andra försöker gör något åt världsläget. De franska, holländska eller tyska bönderna? Eller några andra? Kanske ingen alls?
