På SvD brännpunkt uppmärksammar Curt Norstedt det ökande antalet anmälningar av grova våldsbrott. Trenden är förfärlig, med en gigantisk ökning från 50-talet och framåt. Det hela brukar bortförklaras med att folk anmäler oftare nu för tiden än innan.
Men jag skulle istället vilja uppmärksamma mörkertalet, där folk INTE VÅGAR anmäla, pga rädsla för replessarier. Så nog ser det dystert ut.
Skillnaden mellan 50-talets Sverige och dagens handlar bl a om synen på narkotikabrott, den restriktiva narkotikalagstiftningen kom först på 60-talet. Stora delar av polisens resursers läggs på narkotikabrott, medan polisen förr om åren kunde ägna sig åt annan typ utav brottsbekämpning.
I och med kriminaliseringen av narkotika uppstod en undre värld samt organiserad brottslighet, och våldsbrottsligheten i denna miljö har utan tvivel ökat. Jämför med förbudstiden i USA, då maffian föddes; när sedan alkohol blev tillåtet igen var skadan redan skedd, och maffian skaffade sig andra försörjningskanaler.
Synen på prostitution har också ändrats, även här lägger polisen resurser på en typ av brottslighet som förr i tiden inte fick någon större uppmärksamhet.
Ökad flyktingmottagning, långa vistelser i flyktingförläggningar, osäkerhet, i kombination med arbetsbrist och ghettofiering skapar till viss del hopplöshet inom dessa grupper. Fattigdom och utanförskap föder brott oavsett vilken färg vi har på huden eller håret. Den svenska migrationspolitiken är ett misslyckande, där statlig försörjning och utanförskap blivit resultatet istället för införlivande i samhället, med arbete, försörjning, trygghet etc.
Samtidigt har polisens resurser inte ökat i någon större omfattning. Jag frågar mig också, precis som Norstedt: var är våra poliser, man ser dem knappt nuförtiden? Ska de ersättas av kameror och avlyssningsutrustning? En klen tröst för de som blir misshandlade eller får sina hus länsade.
Det finns en opinion som hellre negligerar de ökade våldsbrotten än gör något åt saken. Min upplevelse är att politiker och media bagatelliserar brottsutvecklingen; krav på fler poliser bemöts med gliringar och beskyllningar om neokonservatism, fascistiska tendenser etc. Jag skönjer också en uppdelning mellan vänster-, liberala och konservativa debattörer, där de förstnämnda förklarar bort problemen, medan de sistnämnda ropar på mer resurser till polisen.
Det är illa, oavsett vilka mål och motiv som ligger bakom förringandet av den grova brottsligheten; var finns kravet på nollvisioner här? Vi kan knappast ha ett samhälle där antalet grova brottsanmälningar ökar exponentiellt. Medborgarna kommer till slut att tröttna och ta lagen i egna händer, som t ex den beryktade sheriffen i Ryd, en frivillig bypamp, som skipar folklig rättvisa efter det att polisstationen stängts.
Man brukar dividera om vilken som är statens viktigaste uppgift, vården, skolan, den sociala tryggheten etc? Men om vi FÖRST inte har rättssäkerhet så kan vi knappast driva resten av välfärdsstaten; lag och ordning är grundbulten i alla samhällen, finns inte det finns inget annat heller.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, polis, brott, våldsbrott, brottslighet, kriminalitet
