När man pratar om frihandel så brukar det oftast handla om att att ta bort tullar eller andra regleringar för att öka handel och utbyte. I dagens samhälle är det inte hela sanningen. När nu EU och USA diskuterar ett s k frihandelsavtal (TTIP) handlar det mångt och mycket om att harmonisera standarder, så att samma varor obehindrat ska kunna säljas på bägge sidor av Atlanten.
Så långt låter det bra, även om man gärna skulle vilja veta vad det innebär i praktiken? En del kritiker menar att många produkter redan är harmoniserade, att handelsbarriärerna för konventionell handel är låga. Det kommer i mångt och mycket att handla om copyright-frågor. Vinsten per hushåll från frihandelsavtalet lär bli försvinnande lågt.
Stora delar av förslagen till frihandelsavtalet hålls hemliga under förhandlingarna, de delar som läckt ut handlar om större ofrihet för internet, och större makt för företag att stämma länder för uteblivna intäkter vid en eventuell förlust pga lokal lagstiftning. Så kallad investor-state dispute settlement. Instansen som dömer i dylika ärenden verkar utanför det regelrätta rättsväsendet, och kan inte överklagas.
Hur blev det så här? Jo, stora företag med muskler har genom lobbyverksamhet och kanske även donationer, vänskapsband etc påverkat lagstiftningen till sin egen fördel. Vi som kan vår politiska historia anar att det handlar om ett stort steg i korporativistisk riktning, där staten och stora företag samarbetar för egen vinning. Små och medelstora näringsidkare och privatpersoner har en inte en chans att få rättvisa i den här världen.
Våra lokala politiker borde reagera mot hemlighetsmakeriet, varför är förslagen till avtalet hemliga? De borde också reagera mot innehållet, företag ska inte kunna stämma regeringar för fiktiva intäkter. Och dispyter bör aldrig avgöras vid sidan av det normala rättsväsendet.
Det här är ännu ett steg i fel politisk riktning. Korporativism är framförallt känt från fascismens Italien.
