Jag har under flera år haft möjligheten att prova både offentlig vård samt helprivat vård, i olika länder, och jämföra de olika systemen. Landet där jag för tillfället bor erbjuder mig en statlig sjukvårdsförsäkring, men jag väljer att gå oförsäkrad till privata sjukhus och kliniker vid mindre åkommor, då kostnaden är överkomlig. Dessa är mina erfarenheter och tankar kring vård och vårdpolitik i praktiken.
Kötid
De största skillnaden mellan den helprivata och offentliga vården är tillgängligheten. När jag ska träffa en offentlig läkare så köar jag mellan 2 – 4 timmar, lite beroende på belastning och vilken avdelning det handlar om. Även när jag bokar och registrerar mig så tillkommer kötiden.
När jag besöker det privata sjukhuset så bokar jag ett möte via telefon, och träffar en läkare efter 15 – 30 min. Även vid oanmälda besök behöver jag inte vänta längre än en timme, ofta snabbare. Ofta får jag prata med läkaren direkt i telefon utan att slussas via en sjuksköterska eller sekreterare.
Kvalitet
Den offentliga läkaren är ofta stressad och har inte tid att prata ingående med mig, han är fullt upptagen med att beta av kön utanför receptionen, därför känns mötet lågkvalitativt och oengagerat. Det händer att läkaren inte ens presenterar sig. Det blir opersonligt och fabriksmässigt. Miljön är dålig; det är stort, grått och överfullt.
Den privata läkaren lägger ut texten och berättar mer ingående om sjukdomar och behandlingar, han tar sig tid med varje patient. Jag vet ofta vad läkaren heter redan innan jag träffar honom, då jag pratat med honom via telefon. Miljön är också bättre, inredningen är mer påkostad och mindre stressframkallande.
Själva vårdkvaliteten är ofta god hos både de privata och offentliga alternativen, om vi tittar på ett snittvärde. Men den verkliga utvecklingen drivs framförallt av ett antal ledande privatsjukhus. Det tar längre tid att få vård hos de offentliga alternativen, då det kan uppstå långa köer för både enklare behandlingar och operationer. Alltför lång väntan kan i vissa fall påverka sjukdomsbilden negativt.
Drift och finansiering
Den offentliga vården drivs av staten/landstingen och verksamheten är i slutänden politiskt styrd. Den finansieras med skatter, moms och andra statliga/kommunala avgifter. Man betalar blott en mindre summa ur egen ficka vid registreringen, en slags symbolisk avgift.
De helprivata sjukhusen drivs av läkare och/eller vårdföretag, både lokala och internationella. Vården finansieras med avgifter, patienten betalar själv för vården. Du kan också teckna olika former av sjukvårdsförsäkringar, som då täcker dina utgifter. Ibland erbjuder arbetsgivaren dylika försäkringar som en förmån, och då behöver man inte betala något ur egen ficka.
Sjukvårdsförsäkringsbolagen är privata, och det finns både stora och mindre aktörer. Alla har internationella avtal, enligt olika modeller, vilket innebär att du erbjuds diverse utländska helprivata specialklinker vid ovanliga åkommor, eller att du får adekvat vård när du blir sjuk vid en utlandsvistelse. Finns det inga privata sjukhus tillgängliga i det givna landet så gäller försäkringen även på offentliga sjukhus.
För- och nackdelar
Detta är den korta bakgrunden, och hur de olika systemen fungerar. Vilka är då för och nackdelarna med de olika systemen?
Det helprivata sjukvårdens nackdelar är ofta kostnaden. Många tycker att det är dyrt, och de anser sig inte ha råd. Samt att försäkringsbolagen ibland vill reservera sig mot kroniska åkommor.
Nackdelen med den offentliga vården är ofta tillgängligheten, kötider för behandlingar, samt kvalitetsproblem vad gäller mötet med läkaren samt byråkrati. Själva vården håller ofta hyggligt hög klass.
Fördelen med den offentliga vården är att man inte betalar något, den upplevs som gratis.
Och fördelen med den helprivata vården är att den erbjuder de absolut bästa sjukhusen och klinikerna i världen, med minimal kötid och låg byråkrati.
Parallella system
Hur skulle vi kunna förbättra vården generellt sätt?
Vi noterar att den helprivata vården har det absolut bästa erbjudandet för patienterna. De bästa sjukhusen i världen är helprivata och de är drivande vad gäller forskning och utveckling. Dessa sjukhus finns framförallt i USA. Men de är dyra, och låginkomsttagare har helt enkelt inte råd med denna typ av vård.
Därför har vissa länder valt att göra närmast all vård offentlig, dvs skattefinansierad, men nackdelen är att man drar ner kvaliteten även för de som har råd att betala. Och det är egentligen en onödig kostnad för staten att betala vården för människor som skulle kunna ha en sjukvårdsförsäkring istället.
Därför har de flesta länder parallella system. Det förekommer både offentliga sjukhus och helprivata. Låginkomsttagarna går till de offentliga och mellan- och höginkomsttagarna till de privata sjukhusen. Men även i länder med parallella system klagas det på att den offentliga vårdens byråkrati och kötider, trots att den helprivata vården avlastar rejält.
Att den offentliga vården är gratis är en myt. I länder med utbyggd offentlig vård betalar du generellt mycket mer i skatt. Och när du köar i 2 – 4 timmar, vem ersätter dig för förlorad arbetstid? Nåja, de flesta arbetsgivare är överseende, de kräver inte att man tar ut semesterdagar el dyl. Men du skulle ju kunnat sitta och jobba istället för att köa. Under en vanlig dag sitter tusentals människor i väntrummen istället för att arbeta, vilket skapar stora förluster ur ett nationalekonomiskt perspektiv.
Förbättringar
När vi trattar ner det hela. Vad är egentligen problemet? Handlar det om att komma till bukt med kötider och byråkrati inom det offentliga? Nej, egentligen inte. Det är i dagsläget omöjligt, då befolkningen växer kraftigt, den politiska viljan är svag och politikerna ofta saknar fackmannamässiga kunskaper.
Frågan är hur vi ska erbjuda god vård även till låginkomsttagare. Det är vad det hela egentligen handlar om. Vissa länder har byggt enorma offentliga lösningar åt alla, när det egentligen handlar om att hjälpa ett fåtal. Idélogiska låsningar har medfört att alla trycks in i samma system.
Låt all vård vara privat. Privatisera alla sjukhus. Sälj dem dyrt till bra vårdföretag, och låt dem driva sjukhusen med sin nationella och/eller internationella expertis. Och låt privata försäkringsbolag erbjuda sjukvårdsförsäkringar åt de som har råd. Sänk därefter skatten ordentligt, vilket frigör pengar för medborgarna.
Erbjud offentliga sjukvårdsförsäkringar till de som tjänar under en viss nivå, eller blivit utförsäkrade. Detta kan skötas av försäkringskassan el. dyl.
Då har vi en helprivat vård av världsklass, som drivs av experter inom området, med god tillgänglighet, samt att alla har en sjukvårdsförsäkring och ingen behöver gå utan vård. Det blir billigare för staten, och medborgarna får bättre vård. Dessutom får näringslivet en ny exportprodukt, svenska sjukvårdsföretag skulle mycket väl kunna slå sig in på den internationella marknaden.
