Mark Klamberg skriver intressant om förhandlingarna mellan EU och USA gällande utbyte av bankuppgifter, det s.k SWIFT-avtalet. Ska EU gå med på att lämna ut uppgifter till USA eller ej? Det uttalade syftet är att är att spåra transaktioner som kan kopplas till finansiering av terrorism.
Vi har sedan tidigare EU:s penningtvättdirektiv som tvingar banker och finansinstitut att spara insättningsuppgifter i 5 år, samt krav på ID-kort vid insättningar mm. Borde inte detta räcka? Varför ska transaktions-uppgifterna storskaligt föras över till USA? Handlar det om att samköra uppgifter för att söka efter avvikelser, s.k mining? Vilket inte är tillåtet i det aktuella förslaget.
Vi är alla medvetna om att den politiska fabrikens produkter består av lagar och regleringar. Och det har knappast undgått någon att verkstäderna runt om i världen är mer produktiva än någonsin. Under de senaste tio åren har de integritetskränkande lagarna fått särskilt mycket uppmärksamhet. Medborgarnas förehavanden på internet spåras, samt telefonsamtal, banktransaktioner etc. Allt för att vinna kampen mot terrorismen.
Vi bör givetvis fråga oss om terrorism-bekämpningen är den verkliga avsikten, då det dör fler personer av blixtnedslag per år än av utstuderad samhällsomstörtande terrorism.
Kanske är det till och med så att politikernas elektroniska leksaker tvingar ut brottslingarna till det ickedigitala samhället. För vad händer om de kriminella i sin brottsliga verksamhet endast nyttjar kontanter, inte ringer med mobilen, och inte använder dator? De blir närmast osynliga. Och eftersom ordningsmaktens resurser i allt större omfattning flyttas över till den elektroniska världen finns det en risk att kriminella nätverk istället får större spelrum.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, SWIFT, EU, Integritet
