I höstens val deltar ett främlingsfientligt parti med rötter i nynazistiska organisationer (SD, Sverigedemokraterna), och ett öppet nynazistiskt parti (SvP, Svenskarnas parti).
SD förväntas få ca 10% av rösterna i riksdagsvalet. SvP får förmodligen betydligt mindre och ingen plats i riksdagen, men förmodligen platser i kommunfullmäktige runt om i landet.
Vad har hänt med det toleranta och beskedliga Sverige?
Sverige har länge varit ett föregångsland, inte minst inom demokrati, folkrätt och frihet. I många länder runt om i världen tror man fortfarande att Sverige är ett paradis på jorden, med närmast överjordisk social trygghet, jämlikhet, tolerans, stabilitet, ordning och reda.
Svaret är inte enkelt, men kanske kan vi börja med 1970-talets restriktioner för s.k arbetskraftsinvandring. LO och socialdemokraterna tyckte att utlänningar som sökte jobb i Sverige var ett hot mot den inhemska arbetsmarknaden, och man beslöt sig för att satsa på flyktinginvandring istället.
Detta innebar i praktiken att nästan bara flyktingar släpptes in i landet. En flykting har en särskild status enligt FN, kortfattat är det en person som flyr från hot, våld eller krig och kommer från ett specifikt land eller region. Flyktingar kräver hjälpinsatser, ekonomisk hjälp, ibland läkarvård, psykologhjälp, utbildning etc.
Medan en arbetskraftsinvandrare kommer för att söka jobb. Om hon under x-antal månader visar att hon kan försörja sig så får hon uppehållstillstånd. Arbetskraftsinvandraren förknippas ofta med låglönejobb, exempelvis fabriksarbetare, städare etc, men hon kan lika väl vara hjärnkirurg eller programmerare.
Det är brister på arbetsmarknaden som definierar vem eller vilka som kan komma. Om det finns få brister, så blir det färre som kommer. Härigenom anses arbetskraftsinvandringen mer eller mindre självreglerande.
Att tacka nej till människor som flyttar till Sverige och jobbar och betalar skatt kan tyckas vara en smula enfaldigt. Men så var det politiska klimatet under 70-talet.
Någon gång under 1990-talet började alla etablerade partier föra i stort sett samma migrationspolitik. Det uppstod något slags konsensus kring frågan. Förut fanns partier som ville släppa in fler, och några som ville släppa in färre flyktingar. Plötsligt tyckte alla ungefär likadant.
Många upplevde att det blev svårt att prata om flyktingfrågan. Debattörer som argumenterade för färre flyktingar blev plötsligt kallade för rasister. Det var som att den rådande flyktingkvoten blev helig, den kunde inte sänkas. Samtidigt var det få som egentligen visste hur många flyktingar som släpptes in, och varför just det antalet, och inte fler eller färre? Vem eller vilka tog besluten? Det uppstod någon slags låsning i flyktingdebatten.
Till saken hör att Sverige valde att ta emot relativt många flyktingar, fler än våra nordiska grannar, och fler än andra jämförbara europeiska länder. Förmodligen ville våra folkvalda vara föregångare inom internationell solidaritet, något som passade den svenska självbilden. Eller åtminstone etablissemangets självbild. Flyktingpolitiken har alltid haft en ganska högtflygande akademisk prägel, och haft svårt att nå ner till gräsrötterna.
Våra politiker misslyckades med att förklara för medborgarna varför man skulle satsa på flyktingpolitik, varför man släppte in fler flyktingar än andra, varför Sverige skulle vara ett föregångsland inom flyktingmottagning. Det uppstod ett glapp mellan medborgare och politiker.
Och eftersom alla partier tyckte ungefär likadant i flyktingfrågan kunde kritiska medborgare inte ändra på flyktingpolitiken genom sina röster i de allmänna valen.
Härigenom uppstod ett politiskt vakuum, och främlingsfientliga och öppet rasistiska partier kunde skörda framgångar. Det var ju inga etablerade partier som ville ta tag i frågan, eller ens diskutera den öppet och förutsättningslöst. Många upplevde nog att våra folkvalda lade locket på debatten. Och plötsligt låg vägen vidöppen för brunskjortor och allehanda konspirationsteoretiker.
Åter till pudelns kärna. Är det bra eller dåligt med hög flyktinginvandring?
Det finns ju många som tycker att det är bra, att Sverige blir som New York, en spännande smältdegel med människor från hela världen, och med en starkare inre marknad. Medan andra menar att svenskarna kan förlora sin särart och identitet, och att flyktingarna kostar för mycket.
Stora förändringar i ett lands demografi kan leda till en rad praktiska problem, som man kanske inte är beredd på. Skolor och sjukhus behöver mer resurser, likaså polis, rättsväsende, socialförsäkrings- och pensionssystem. Samt att det krävs fler bostäder, utökad infrastruktur etc.
Att blanda folk med olika nationaliteter, kulturer och religioner kan innebära konflikter, både med ursprungsbefolkningen, och mellan de olika grupperna. Det kan också leda till intressanta och berikande möten.
Om värdlandet inte kan erbjuda arbetstillfällen till flyktingarna kan det uppstå problem. Det finns tillika argument för att vilsna och utsatta människor lättare hamnar i kriminalitet, missbruk etc.
Å andra sidan, om man lyckas sätta flyktingarna i arbete och göra dem till skattebetalare så finns det ju enorma vinster för samhället, som blir både rikare och starkare. Och skolor, sjukhus, rättsväsende och socialförsäkringssystem får mer resurser.
Notera att jag har diskuterat både för och nackdelar i flyktingfrågan utan att nämna ras eller utseende. Flyktingfrågan kan absolut argumenteras utifrån ett praktiskt ekonomiskt perspektiv.
Svaret är givetvis att hög flyktinginvandring både kan vara bra och dåligt. Vi lär oss tidigt att ingenting är svart eller vitt. Och så är fallet även här.
Flyktingfrågan är i desperat behov av en vettig debatt, och folklig förankring.
