Många vill kopiera sina filmer, visa dem för kompisgänget, eller lägga ut dem på nätet, klippa in delar och detaljer i familjefilmen – allt detta innebär problem, ty du äger inte vad som finns på skivan, utan oftast endast visningsrätten i hemmiljö. Det är många som ifrågasätter dessa regler. Och hur ska man egentligen kunna reglera visningsrätten för film och musik, när ettorna och nollorna kan kopieras och spridas med ljusets hastighet?
Den s k fildelningen angrips av film- och musikbolagen, men uppmuntras av ungdomar, som inte har råd att betala 200-300 kr för film och musik. Och det finns ett växande motstånd mot film- och musikindustrins rigida regler även inom politikerkåren.
De ”behållare” som förvarar medierna är dessutom sköra, skivorna repas lätt, och tekniken byts ut med jämna mellanrum. Vi som är födda på 60- och 70-talet har upplevt övergången från vinyl, video till CD och DVD, och vi har köpt flera dubletter, vi har dessutom köpt nya remastrade utgåvor av de tidiga CD och DVD utgåvorna. Detta pratar film- och musikindustrin inte särskilt mycket om – att vi konsumenter ibland köpt samma musik och film 2-3 gånger under årens lopp.
Likväl sitter vi där med skägget i brevlådan, för snart är det förmodligen dags för ett nytt teknikskifte, eller nya bättre remastrade utgåvor – och då är det bara att ge sig av till skivbutiken igen. Eller kanske inte.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, upphovsrätt, fildelning, musik, film, satir, humor, serier, illustrationer
