I västvärlden har vi sedan ca 100 år tillbaka demokratiska system, där alla myndiga medborgare, män och kvinnor, kan rösta utifrån en lista av namn, till kommunstyrelser, landsting och parlament.
När församlingen är vald utser majoritetsföreträdarna styrelse eller regering, samt diverse arbetsgrupper eller utskott. Parlamentet stiftar lagar och regeringen styr riket.
Vissa länder har en mer direkt demokrati, där medborgarna kan påverka namnen på röstlistorna, medan andra länder har ett lite längre avstånd till makten. Det finns också ofta spärrar till parlamenten för småpartier, i Sverige är det 4%.
Vissa länder har en författningsdomstol för att verifiera att politikernas lagförslag är i linje med grundlagen. Det brukar också finnas diverse instanser för att kontrollera politiker, eller personer som arbetar inom statliga verk och myndigheter.
Detta är demokratin i ett nötskal. I systemet finns det olika åsiktsblock, socialister, liberaler och konservativa m.fl. Vissa mandatperioder vinner de liberala, andra år de konservativa, och ibland socialisterna. Förlorarna får huka sig under fyra år, och vänta på bättre tider. Riket styrs mot många medborgares idéer och vilja, ty röstresultatet är ofta jämt, vinnaren förlitar sig ofta på några få procent av befolkningen.
Nåväl, på det regionala planet kan det vara så att ett annat parti styr än på riksplanet, som mer är i linje med våra politiska idéer. Men eftersom centralmakten har ett så starkt inflytande så kommer det mesta att genomsyras av dess politik, trots att en specifik region valt en helt annan politisk inriktning.
Rättvist? Inte helt och hållet. Vi lever i tider där det är lätt att resa och flytta, särskilt inom ett land. Ponera att många liberaler flyttar till en specifik region, där de vill utveckla sin politik och rösta fram ledare som de gillar. Denna region kommer att genomsyras av liberal politik och invånarna får sin vilja igenom, och kan leva sitt liv på bästa möjliga sätt utifrån sin självvalda ideologi.
Ska de då acceptera tvingande lagar från centralmakten, som går tvärs emot deras egen ideologi? Låt oss anta att centralmakten är socialistisk, som är helt avvikande från invånarnas liberalism. Ändå ska man anta socialisternas påbud, trots att väldigt få i regionen delar centralmaktens åsikter och ideologi.
Då är det inte särskilt demokratiskt längre, ty man inför en politik som andra regioner röstat fram, som andra människor valt – och tvingar den på sina grannar.
Det handlar inte bara om majoritetens diktatur, vilket ibland används för att beskriva demokratins baksidor, vi har likväl en regional diktatur där andra regioner långt bort från dig bestämmer över din vardag.
Det pratas ofta om demokratins kris, att avståndet till makten ökar, att politikerföraktet sprider sig, att det finns misstro mot statliga verk och myndigheter etc.
Denna utveckling skulle kunna vändas om regionerna fick mer makt. Då kan du som medborgare välja att bo i en socialistisk, konservativ eller liberal kommun eller stadsdel. Och istället för att kriga om vilken ideologisk inriktning politiken ska ha, så kan man satsa på att utveckla sin egen ideologi och finslipa den på bästa möjliga sätt, till bästa möjliga nytta för invånarna.
Vi skulle få ökad diversifiering, pluralism och livaktiga samhällen med mer nöjda och engagerade medborgare, och avståndet till makten skulle reduceras till närmast gångavstånd. Där missnöjda medborgare skulle kunna boka ett möte med kommunfullmäktige och framföra sina klagomål. Eller berömma sina folkvalda när de träffas i den lokala livsmedelsbutiken, biosalongen eller på puben.
En önskedröm för medborgarna, men möjligen en skräckscenario för maktlystna karriärpolitiker som inte vill se väljarna i ögonen. Vi måste välja, ska vi bygga ett samhälle som ska vara anpassat för medborgarna – eller för en liten klick av överheten?
