Modernismen är ett fenomen som präglar både kultur, estetik och arkitektur. Ibland kan man förenkla, och blott kalla den för primitivism, kubism och sökandet efter något annat. Åtminstone var det så det började. Primitivismen syns i Picassos porträtt, som var inspirerade av afrikanska masker, kubismen syns förstås också hos Picasso, tillika överallt på gator och torg, ty den moderna arkitekturen låter sig ofta inspireras av enkla geometriska former. Och vi är alla vid det här laget trötta på glaslådorna som byggs överallt i världen. Emedan den tidiga modernistiska arkitekturen var en pastisch på Japansk estetik.
Många menar att modernismen var en hyllning till industrialismen. Man byggde stora fönster för att man kunde, och köken var små, då det mesta skulle vara halvfabrikat eller färdiglagat. Den moderne mannen behövde inte laga mat. Mathissar fanns också installerade i flera av de här husen som byggdes under 1930-talet. Funktionalism är en annan benämning, även om mycket av detta inte alls är funktionellt, särskilt de berömda platta taken, som kräver konstant underhåll.
Det är emellertid märkligt att industrialismens viktigaste faser redan var över då modernismen föddes. Industrialismen kommer alltid att bli ihågkommet som ett 1800-tals fenomen. En epok där både romantik, mysticism, rationalitet, nationalism och socialism frodades – ofta i samklang med tegelbyggda fabriker och ornamenterade skorstenar som spydde ut svart rök.
Enligt den brittiska historikern Roger Griffin kan modernismen definieras som ett brett kulturellt, socialt eller politiskt initiativ som stöds av en etik av ”det nyas tidslighet”. Modernismen försökte, skriver Griffin, återupprätta en ”känsla av sublim ordning och syfte i den samtida världen och därigenom motverka den (upplevda) urholkningen av ett övergripande ’nomos’ eller ’heligt tak’ under modernitetens fragmenterande och sekulariserande inverkan”. Därför avslöjar fenomen som till synes inte har något samband med varandra, såsom ”expressionism, futurism, vitalism, teosofi, psykoanalys, nudism, eugenik, utopisk stadsplanering och arkitektur, modern dans, bolsjevism, organisk nationalism – och till och med den självuppoffringskult som upprätthöll första världskrigets hekatomb – en gemensam orsak och en psykologisk matris i kampen mot den (uppfattade) dekadensen”. Alla förkroppsligar de försök att få tillgång till en ”överpersonlig upplevelse av verkligheten”, där individerna trodde att de kunde överskrida sin egen dödlighet, och slutligen att de hade upphört att vara offer för historien för att i stället bli dess skapare.
Modernismen är allt och intet. En veritabel ordsallad eller förlorarnas och de uppgivnas ideologi? De som överlevde världskrigens slakt, med skammen över människans ondska, i total glömska och förnekelse över att hon tillika kan skapa gott. Det ständigt nya. Mannen utan rötter. Det avskalade, rena och förenklade. Futurismen när framtiden redan är här. Det tomma bladet, den oskrivna boken.
Estetisk frihet, så länge man inte försöker bygga korintiska kolonner eller neogotiska köpcentrum. Ty historien, det tunga gamla bagaget, det vill man inte bära på. Farliga minnen från farliga tider. Därför blir fulheten den sista tillflyktsorten. Och många av våra stadskärnor ser mest ut som fängelser, eller terrarier för bleka, stressade smarphone-stirrande människor.
Frågan är hur länge vi kan vara uppfinnare av det ständigt nya? Glasskraporna är ju inte nya eller ens moderna längre, och inte heller funkishusen eller den moderna konsten som snart fyller 100 år. Det mesta har åldrats dåligt. Kanske är det inte meningen att modernism ska åldras? Det ständigt nya är ju ständigt nytt, åtminstone i tanken, men knappast i ute i verkligheten. Stål, betong och glas slits och slipas ner precis som alla andra material.
Ibland pratar vi om postmodernism eller senmodernism. Jag vet inte riktigt vad som avses. Jag trodde jag förstod, åtminstone förr om åren, men inte längre. Modernismen har ingen ändpunkt, kanske är det den bästa ansatsen till Marx idé om ”historiens slut” som gjorts, att introducera en filosofi som bygger på ständig framtid, ty den kan ju följaktligen aldrig ta slut.
Låt oss nu ta ett annat grepp på fenomenet modernism. Förutom de rent estetiska och filosofiska utmaningarna, så finns det tillika ekonomiska aspekter av konst, arkitektur och teorier som bara några få utvalda förstår.
Konstvärlden både producerar, köper, värderar och säljer. Det fungerar som ett medeltida skrå, allt sköts inifrån, bara rätt personer släpps in, och det finns förstås enorma summor att tjäna för den som både säljer och värderar. Arkitekturen fungerar inte exakt likadant, men även här finns ett skråväsende och en smakpolis som ser till att bara de rätta arkitekterna får förverkliga sina konstruktioner. Därefter tar byggmaffian över, inte sällan bekostad av skattemedel, och alla inblandade hyvlar sina väl tilltagna andelar. Har ni hört talas om något offentligt byggprojekt som hållit sin budget?
Så, det handlar inte bara om ful och obegriplig estetik, det finns förstås alltid någon slags ekonomisk vinning bakom dylika rörelser. Och för den som köpt en dyr abstrakt målning eller byggt en glasskrapa så är det förstås viktigt att den rådande smaken fortsätter att härska, annars skulle deras investeringar förlora i värde. Och det är viktigt att den rådande smaken underbyggs av diverse teorier och filosofier, även dessa medvetet fördunklade för de utomstående.
Men har det inte alltid varit så, har inte konstvärlden alltid var exklusiv, tolkad och förstådd av några få?
Nej, det har funnits högre värden, där objektiv skönhet spelat en långt större roll. Och där konst inte skulle ha någon chans om det inte uppfyllda vissa objektiva kriterier. Genom att placera konsten i ett vakuum, där blott ett utvalt prästerskap kan tolka och värdera den så har man skapat total kontroll. Inom ekonomin brukar man prata om att brist skapar värde, här har man skapat en konstgjord brist, där de utvalda pekar ut konstverken som passerar nålsögat, medan resten är värdelöst kitsch.
Det jag beskriver är på många vis ett nytt klassamhälle, bestående av en liten ingrupp och en allt större utgrupp; och jämförelsen med H C Andersens saga om kejsarens nya kläder görs allt oftare. Att den stora kritiska gruppen inte kan göra sin röst hörd handlar om att den mindre gruppen håller i kapitalet, att de har makten. Och deras makt bygger på att den rådande systemet upprätthålls till varje pris. Det är förstås en skört arrangemang, anpassad till ett effeminerat samhälle där ordning, auktoritet och pliktkänsla inte längre är på modet. Där kulturen hålls ihop av dekadenta rödvinskarteller medelst ordklyverier, utfrysning och förfulning.
