Det är inte bara socialister och kommunister som står för den progressiva agendan inom politiken och samhällsdebatten. Under senare år har även mittenpolitiken radikaliserats rejält.
Liberaler och centrister som fordom lutade åt höger har istället börjat luta ordentligt åt vänster. Det märker vi inte bara i vårt land med Liberalerna och Centern, utan även hos det demokratiska partiet i USA, där den enda mittenkandidaten numera verkar vara Joe Biden, de övriga har starka socialistiska agendor.
De radikala frågorna inom politiken handlar delvis om klimatet, som når hysteriska övertoner, samtidigt som det vetenskapliga lägret inte alls verkar lika överens om koldioxiden och människans påverkan. Frågan har politiserats helt och hållet.
I klimatdebattens kölvatten följer märkliga kostråd med vegetariska förtecken, vi ska helst ställa bilen, undvika flygresor, och vi bör även överväga att pausa demokratin för att komma till bukt med problemen. Livet blir hårt för den som följer alla dessa förmaningar.
Vi ser en utökning av nannystate, där rökförbud numera nästan gäller överallt, yttrandefriheten blir alltmer kringsnärjd, samt ökad övervakning och kontroll både på nätet men även vad häller banktransaktioner, telefonsamtal, utlandsresor etc.
Genus, intersektionalitet, och postkoloniala teorier har från att ha varit experimentellt och radikalt blivit allmängiltigt på universitet, myndigheter och hos traditionella medier.
Och det är inte bara vänstern som driver de här frågorna, utan i allra höst grad även mittenpolitikerna, liberaler och centrister.
Givetvis bör vi fråga oss hur det blev så här? Hade det bara varit några vänsteraktivister som skrikit högt, så hade ingen brytt sig, men nu när stora delar av den förmodade intelligentian sjunger i samma kör, då blir oväsendet öronbedövande.
Det började förmodligen redan under Barack Obamas tid som president. När han fick Nobels fredspris blott någon månad in i sitt ämbete så insåg vi att hyllningarna var både överdrivna och naiva. Han hade ju inte hunnit göra något än. Och detta var Obamas signum, han gjorde inte så mycket under sin tid vid makten, förutom att grovt krångla till det amerikanska sjukvårdssystemet som blev både dyrare och mer svåröverskådligt.
Han blev känd för sina trendiga välskräddade kostymer och för att han var en cool president. Han var också mer vänsterradikal än andra demokratiska presidenter, men lyckades inte genomföra så värst mycket av sin agenda, mer än att lämna ett tjockt kulturellt spår efter sig. Den radikala agendan var plötsligt både verklig, möjlig och tillåten. Stora skaror ur medelklassen blev latenta aktivister.
När sedan Donald Trump kom till makten var det som att fördämningarna brast. Många började hata Trump utan någon vettig anledning. Från att ha varit en firad och erkänt skicklig affärsman blev han plötsligt avskydd. Kanske handlade det om det utlovade muren mot Mexiko? Inte särskilt kontroversiellt då det under lång tid funnits murar och stängsel längs den södra gränsen. Även tidigare presidenter (inklusive den trevlige Obama) har uttryckt oro över den stora mängden illegala invandrare som tar sig över.
Folk tycker att Trump är otrevlig och plump, men hans politiska gärning är inte så kontroversiell. Skattesänkningar hör till republikanernas paradnummer, likaså löften om att minska byråkratin. Handelsbalansen med Kina var en tickande bomb, den skulle någon president förr eller senare fått på sitt bord.
Därutöver går ekonomin i USA bra, det skapas många jobb, och man börjar få bättre grepp på den illegala invandringen. Trump gör ett bra jobb. Han har till och med fått lite ordning på Obamas diffusa sjukvårdssystem.
Ändå hatar den radikala mitten Trump, av skäl som kanske mest har sin förklaring i den psykologiska litteraturen. Vi har liknande hysteriska hatkampanjer i Europa. Den radikala mitten hatar Storbritanniens premiärminister Boris Johnsson, som kanske är den mest bildade och skickliga person som innehaft ämbetet under många långa år. Han var tillika populär och framgångsrik borgmästare i London under två mandatperioder.
Den radikala mitten hatar tillika Brexit. Och möjligheten att Storbritannien ska lämna EU målas upp som något slags undergångsscenario. Att något land skulle välja att lämna unionen kan inte komma som en överraskning. EU kommer inte att finnas för evigt. Unionen kanske inte ens var en bra idé till att börja med? Det är av yttersta vikt att vi har en livlig diskussion om EU, med många olika åsikter och infallsvinklar.
Den radikala mitten stödjer dessutom massmigrationen (icke att förväxlas med normal organisk invandring), där man släppt in miljoner asylsökande till bl.a Sverige under några få år. Och de som ifrågasätter migrationen utmålas som rasister och mörkermän. Det borde vara den radikala mitten som förklarar för oss vad som är poängen med detta storskaliga demografiska experiment. Som har stora återverkningar på både ekonomi, konjunktur, infrastruktur, rättsväsende, kultur, religion etc etc.
Det saknas pluralism, åsiktsmångfald och möjlighet till vettiga diskussioner. Världen är svartvit. Antingen är man ond eller god. Ungefär som när barn tänker och resonerar.
Mittenpolitikerna och dess anhängare är inte snälla, ödmjuka eller toleranta – de är inte heller naiva, ovetande och lurade – utan de är progressiva, radikala, extremister och mycket väl medvetna om vad de håller på med. Och så bör vi förhålla oss till dem.
