Förutom att en hel del européer är skeptiska till EU, så verkar många missnöjda med invandringspolitiken i sina respektive länder.
Tyvärr verkar det som om de främlingsfientliga kapat den EU-kritiska politiken. Det finns ju knappt några etablerade partier som är EU-kritiska längre. Vilket är förvånande, och tämligen osunt ur ett demokratiskt perspektiv.
Det finns en risk att alla EU-kritiska personer förknippas med de främlingsfientliga. Ett sätt att smutsa ner de EU-kritiska rösterna. Främlingsfientlighet och EU-kritik är två separata frågor som inte har med varandra att göra.
Om vi vänder på det. Det finns också allt färre etablerade partier som förespråkar en restriktiv flyktinginvandring.
Frågan är, kan man vara för minskade flyktingkvoter – utan att ha en främlingsfientlig eller rasistisk agenda? Är det en möjlig ekvation? Eller blott en filosofisk fråga?
Låt oss ta en närmare titt på själva fenomenet flyktingpolitik, hur fungerar den?
Flyktingpolitiken är reglerad i de flesta länder, även i Sverige. Man släpper in personer från vissa utvalda regioner i världen, oftast krigszoner, samt utvalda anhöriga till flyktingarna.
Flyktinginvandringen är reglerad av ekonomiska skäl, vi har helt enkelt inte råd att släppa in all världens flyktingar. Därför väljer man ut vissa områden i världen som anses särskilt utsatta, och därifrån tar man emot ett visst antal flyktingar. Solidariteten begränsas av plånboken.
Notera att en flykting har en speciell status enligt FN, och ska inte blandas ihop med andra invandrare. Flyktingar kommer från krig eller politisk förföljelse och kan vara skadade, fysiskt eller mentalt, eller invalider, de kanske inte kan försörja sig.
Regleringen av flyktingar har man kommit överens om i riksdag och regering, i samråd med migrationsverket samt FN. Och så ser det förmodligen ut i de flesta länder som tar emot flyktingar. Kvoten (dvs antalet flyktingar man släpper in) är en överenskommelse, den kan sänkas eller höjas. Det är en politisk konstruktion. Detta borde kommuniceras bättre.
För att dämpa debatten kring flykting-invandringsfrågan borde politikerna arbeta mer aktivt med kvoterna. Släppa in färre flyktingar under lågkonjunktur, och släppa in fler under högkonjunktur. Detta skulle bidra till ökade möjligheter för flyktingarna att skaffa jobb, samt minska missnöje och nationalistisk populism under lågkonjunkturer.
Så fungerar arbetskraftsinvandring – som är en helt annan historia. Under högkonjunktur uppstår en rad bristyrken, det kan vara läkare, vårdpersonal, eller städare, montörer etc. Då kommer fler personer utifrån, eftersom möjligheten att få ett jobb lockar. Vid sämre tider kommer färre, eftersom bristyrkena blir färre eller obefintliga. Arbetskraftsinvandringen är därigenom mer eller mindre självreglerande.
Vi vet också att personer som är kritiska till invandring är mer positiva till invandrare som arbetar och bidrar till det gemensamma. Arbetskraftsinvandring är en naturlig del av samhället, folk har under alla tider rest till olika platser för att försörja sig på olika sätt.
I Sverige har svedjebrukande finnar bjudits in i tusental för att bränna ner skog och förvandla den till åkermark. Vi har också valloner som arbetade med metallframställning. Handelsmän från alla länder runt Östersjön. Italienare som arbetade med stuckaturer. Samt den stora vågen av arbetskraftsinvandring till industrierna från södra Europa under 60-talet. Det finns en stor chans att din far, farfar eller farfarsfar tillhör någon av de här kategorierna.
I kontrast till arbetskraftsinvandring ser många flyktinginvandring som något mer artificiellt, och politiskt konstruerat; addera därtill att det växer fram ghetton runt storstäderna där den inhemska kulturen knappt når fram. Folk ser på utvecklingen med oro, och undrar hur framtiden kommer att gestalta sig.
Politikerna har varit dåliga på att ta till sig folks oro, och förklara nyttan och syftet med flyktinginvandringen. De folkvalda har inte heller lyckats kommunicera hur flyktinginvandringen fungerar, hur och från vilka länder som flyktingar tas emot, och varför. Man har inte heller tydligt kommunicerat kvoterna, och förklarat hur de ska fördelas och tas upp av samhället. Det är ett stort pedagogiskt problem. Man har misslyckats totalt.
Svaret på min tidigare fråga är uppenbart, man kan absolut minska flyktingkvoten i ett land utan att behöva kallas rasist. Kvoten är en överenskommelse, och den kan ändras. Att vi ens diskuterar detta visar hur låsta positionerna är i debatten.
Däremot, om man börjar stänga gränserna för invandrare som arbetar och försörjer sig – då börjar man undra. Varför tacka nej till ökat välstånd? Många skulle gissa på främlingsförakt.
