Marxismens huvudproblem rör sig kring det privata ägandet av företag, och de sociala grupperingar som därigenom är verksamma. Arbetare och kapitalister anses bekämpa varandra, och ur denna kamp kommer förhoppningsvis en kommunistisk tidsålder att födas.
Trots att makten över produktionsmedlen är det centrala temat händer det ytterst sällan att socialister startar kooperativa bolag, där arbetarna gemensamt äger verksamheten. Och det är sällan jag hör någon uppmuntra till dylik verksamhet. Vänsteraktivisterna är upptagna med att organisera sig, pränta slagord, ordna demonstrationer, teoretisera etc. Det blir väldigt lite tid kvar åt praktiskt reformarbete, att med sina händer och idéer förändra världen.
Nåväl, kanske är det så att gemensamt ägda företag blir väldigt otympliga; ska man ordna handuppräckning med alla medarbetare varenda gång ett beslut ska tas? Hur gör man om någon vill sluta. Ska de andra köpa ut honom? Eller ska den nya arbetaren köpa in sig? Vad händer vid lågkonjunkturer? Ska alla arbetare gå ner i lön för att rädda företaget? Eller bör man dra lott om vilka som ska gå, avskedas, eller köpas ut?
Det privata ägandet är måhända orättvist, men uppenbarligen ganska praktiskt. Därmed vill jag inte påstå att gemensamt ägda företag inte skulle fungera. Det finns säkert någon briljant socialist någonstans som sitter på lösningen, om han inte lägger all energi på att tycka synd om sig själv och utvalda delar av mänskligheten. Dessvärre är han förmodligen uppslukad av tanken på att alla reformer och omvälvningar ska komma på en gång, genom revolutionen. Tills dess kritiserar han det kapitalistiska systemet utan att egentligen kunna erbjuda något konkret förslag i gengäld.
Den del av vänstern, som inte kallar sig socialdemokrater är ofta uppslukade av teorier och konspirationer. De har sällan tid med alla de små reformer eller justeringar som krävs för att förändra världen. Det är därför vänsterpartiet lovar att anställa 200,000 i offentlig sektor, istället för att ta itu med alla småfel och hinder som skapar tröghet inom vården eller arbetsmarknaden. Vänstern kritiserar den fria marknaden, förfasar sig över höga direktörslöner, beskriver allsköns orättvisor världen över. Men de presenterar sällan fungerande alternativ.
Måhända är det ödets ironi som låter det privata kapitalet skapa rikedom och stabilitet i utvecklingsländerna. Den fria marknaden har bidragit till välstånd i fordom fattiga länder som t ex Kina, Indien, Sydkorea m fl. Kina investerar dessutom i Afrika, en kontinent som gång på gång dömts ut som hopplös. Tänk om det blir kinesiska kapitalister, månglare och utsugare som får den förlorade kontinenten på fötter? Istället för bistånd, dvs tvångsinsamlade skattemedel, som aldrig verkar hamna i rätt man (diktators) ficka.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, kommunism, socialism, klasskamp, vänstern, vänster
