Marita Ulvskog, Hans Karlsson och Göran Persson har under de senaste dagarna kritiserat det svenska näringslivet, dels för att företagen inte anses investera under valåret, och dels för att företagen lägger sig i den politiska debatten. Läs vidare i N24 060209.
Huruvida näringslivet investerar eller inte borde vara deras ensak. De bör investera för sitt och sina anställdas bästa, inte på kommando från regeringen. Visst vore de bra om fler investeringar gjordes, då skulle antalet arbetstillfällen öka och AMS:s statistik skulle förbättras. Detta skulle förstås glädja socialdemokraterna, vars arbetsmarknadspolitik börjar närma sig katastrofens brant. Läs vidare om detta i ett av mina tidigare inlägg.
Socialdemokraterna motarbetar näringslivet genom skatter och regleringar, och nu ställs också krav på investeringar. Kanske inte så förvånande med tanke på att de försökte ta makten över näringslivet för inte så länge sedan, genom löntagarfonderna. Socialdemokraterna kritiserar vidare storföretagen för bristande insyn i styrelserummen, som om ett företag vore en allmän angelägenhet? Vore det inte bättre om socialdemokraterna själva tog sig i kragen vad gäller ”insyn”? Det svenska folket är fortfarande mycket nyfiket på vad som hände på UD den där olyckliga dagen då en tsunami skördade 500 svenska liv? UD-folket ljuger fortfarande. Detta är en ALLMÄN angelägenhet, för att klargöra skillnaden.
Att representanter för näringslivet ger sig in i den politiska debatten tycker jag är uppfriskande. Då kanske fraser som ”skapa jobb” plötsligt kan få en annan dignitet, eftersom vi har att göra med folk som har erfarenhet av detta. Blotta tanken på att näringslivets toppar skulle tiga och tyst följa valrörelsen känns för mig absurt. Varför? Är inte de också politiskt intresserade?
Jag är trött på socialdemokraternas syn på näringslivet, där ”direktörerna är feta, röker cigarr och bara lyfter höga löner”, dessa ”Ville-Valle-och-Viktor-argument” var förlegade redan på 70-talet. Visserligen har ”direktörer” höga löner (såvida de inte är småföretagare), de har å andra sidan en fullmatad almanacka, arbetar långt mer än 40 timmar/vecka, har ingen tid för familjen och ansvarar för tusentals anställda, som de ibland tvingas avskeda, för att i dåliga tider rädda företaget och den kvarvarande personalen.
Näringslivets chefer tolereras av sossarna så länge de anställer folk och skapar jobb, men när de gör politiska uttalanden (som t ex Ericssonchefen Carl-Henric Svanberg) då blir det ramaskri.
Marita Ulvskog och Co bör för det allmännas bästa inte lägga sig i andras livsverk och investeringar, så vi får behålla de få företag vi har kvar. Bolla med skattemiljarderna fram och tillbaka, räcker inte det?
