Människan är ett våldsbenäget och farligt djur. Redan under jägarstenåldern, innan vi började med djurhållning och odling, finns det spår av våld i det arkeologiska materialet. Stamkrig, fejder och brutala avrättningar vittnar om att vi aldrig levt i ett harmoniskt idealtillstånd.
Människan har troligen alltid kämpat om naturresurser, status, ära osv. Det finns t.o.m teorier om att Homo Sapiens utrotade Neanderthalmänniskan, som vi levde sida vid sida med i många tusen år.
Under de tidiga högkulturerena ökade våldet i omfattning; vi ser uppspikade händer och könsorgan på egyptiernas sköldar, makabra troféer från framgångsrika slag. Även den Assyriska konsten vittnar om blodiga belägringar och krig. Och så här fortsätter det under historiens gång, med perser, greker, kineser, romare, byzantinare osv.
Historieberättarna låter oss få veta att tusentals soldater kunde få ögonen utstuckna av de civiliserade men ack så råa byzantinarna. Det blir inte bättre under medeltiden eller under tidigmodern tid, då t.ex det 30-åriga kriget fullkomligt lamslår Tyskland och delar av Centraleuropa. Vid erövringen av Amerika får miljontals indianer sätta livet till, samtidigt som miljoner afrikaner forslas till den nya världen i bojor, som slavarbetare.
Kanske har ändå de största folkmodern skett under 1900-talet, med de två världskrigen, Hitlers judeutrotning, turkarnas utrotning av armenier, Stalins massavrättningar och folkomflyttningar som resulterade i miljontals döda, likaså Maos revolution och kulturrevolution, de röda Khmererna i Kambodja, delningen av Indien där meningslös masslakt blir en del av vardagen, Vietnam, Jugoslavien, Rwanda etc.
I mitten av 1900-talet minskar våldet i västvärlden, och även i Sovjetunionen efter Stalins död. Även i Kina blir det lugnare efter Kulturrevolutionen. Vi lever i en tid då antalet konflikter är begränsat till vissa regioner, framförallt i Afrika, där massmord fortfarande förekommer t.ex i Rwanda under 90-talet.
Vi bör rätteligen fråga oss vad vi är för en märklig art, som å ena sidan är en tänkande och mycket sofistikerad varelse, men å andra sidan en blodig hänsynslös mördare?
Hot, våld, mord, våldtäkter och tortyr har följt i människans spår, så länge vi funnits som art. Först småskaligt, eftersom vi var få och resurserna närmast outtömliga; när vi bosätter oss och skapar organiserade samhällen ökar våldet i omfattning pådrivet av den tekniska utvecklingen.
Det är en mycket tunn hinna som skiljer oss från barbariet. Om naturkatastrofer, elevbrott, vattenbrist, minskad livsmedelsförsörjning uppträder förvandlas freden till kaos. Vi har väldigt små reserver i hemmen; hur länge räcker skafferiets bröd, konserver, blöjor, bindor etc? Snart befinner vi oss ute på gatorna och stjäl, slåss och mördar; kanske försöker vi istället fly, med risk att själva bli offer?
Vad är det som håller mänskligheten samman och skapar lugn och frid? Är det religionen, dygderna, moralen?
Om vi börjar med religion och dygder så verkar det snarare så att när dessa minskar så uppstår fred och lugn. Under senare hälften av 1900-talet har människan blivit allt mer sekulariserad. Gamla moralbegrepp verkar inte heller spela någon större roll som en garant för fred, då vårt relativistiska postmoderna samhälle snarare vänder sig bort från dylika värden.
Det finns vissa enskilda fenomen som påverkar vår våldsbenägenhet, ett av dem är demokrati. Få demokratiska länder har bidragit till masslakt och folkutrotning. Måhända kan även utbildning spela roll, allt fler går i skola, gymnasium och universitet.
Kanske kan den passiva västerländska livsstilen också vara en bidragande anledning; TV-tittande tjockisar gör knappast revolution med chipspåse i näven. Eller är vår väldsbenägenhet genetiskt betingad? Och när detta anlag inte längre ger fördelar – utan snarare nackdelar – så försvinner den sakta från mänsklighetens DNA?
Personligen tror jag att den viktigaste orsaken är att lugn föder lugn; barn som vuxit upp i trygga ombonade miljöer är inte lika benägna att kasta sig efter kniven om konflikter uppstår.
Som historiskt intresserad arkeolog är jag stundtals förvånad över att saker fungerar, att inte fler konflikter uppstår, att folk går till jobbet varje dag, att de kör på rätt sida av vägen, inte ballar ut och spränger kommunkontoret i luften etc. Med facit i hand vet vi att dylika irrationella handlingar snarare är det normala än det relativa lugn som funnits i ca 60-70 år.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, kultur, våld, konflikter, människan, historia
