Jag hittar följande högintressanta citat från socialdemokraten Erik Laakso, via Apelsineld.
En sak som för mig gör att lyckan kan ha svårare att tränga fram handlar om maktlöshet, maktlöshet över att förverkliga sitt livsprojekt oavsett hur det ser ut. Som Palme sa i sin föreläsning på Harvard 1984:
“Samhället med dess institutioner är till för att människorna här och nu skall kunna förverkliga sina livsprojekt, leva sina liv”.
Detta är hela den socialdemokratiska frihetstanken i ett nötskal. Problemet för socialdemokratin handlar om att partiet också har en förmåga att bestämma vad som är andra människors riktiga livsprojekt och vad som är fel livsprojekt. Det gör att man istället för att göra samhället och dess institutioner neutrala och likvärdiga för alla, också använder en moralkompass för att säga vad som är rätt och fel kring andra individers livsprojekt och man utgår från sig själv för att säga vad andra gör fel.
Jag tror inte det gör vare sig människorna lyckligare eller samhället bättre. Kanske skulle socialdemokratin gå rakt på sak och förbjuda människorna att vara olyckliga istället, eftersom “lösningarna” så ofta stavas förbud.
Ja, varför är lösningen ofta förbud och en riggad kompass från de som vet bättre? Jag tror att svaret på frågan är Marx. Socialdemokratin är inte en ideologi som består av ett antal allmängiltiga principer, utan man gör ofta anspråk på att äga kartan eller huvudnyckeln. Det vill säga: svaret.
Marx formulerade en tes, där de arbetande människorna skulle göra uppror, tillgripa makt och produktionsmedel, under en period styra samhället, som därefter skulle omvandlas till ett statslöst paradis, med lön efter förmåga etc. Nåväl, det är väl kanske inte så många socialister som idag skulle skriva under på denna amsaga, men kärnan finns kvar, viljan till förutsägelser, profetior.
Och de som gör anspråk på att äga den rätta berättelsen, de är sällan ödmjuka. Det finns inte flera vägar till målet, det finns inte olika sätt att ta sig dit. Nej, det finns bara en karta. Antingen är du med oss eller mot oss.
Låt mig ta ett exempel. Som liberal har jag absolut inget emot att ett antal personer startar ett arbetskooperativ, där de producerar varor och tjänster, delar på vinsten, ansvaret och ledarskapet. Socialism i mikroformat.
Jag skulle gärna uppmuntra det! Hur spännande vore det inte om all världens socialister gjorde detta istället för att gnälla, klaga, kverulera – och lägga sig i andras liv.
Nej, en socialist vill hellre göra det omvända; han har synpunkter på vem eller vilka som ska äga ditt företag, vilka som ska ingå in styrelsen, vad som ska produceras, och varför etc etc. Och givetvis ingår det hela i en samhällelig plan.
För mig vittnar dylika tankar om ett kompakt politiskt mörker. Jag vill inte ha en karta. Jag vill ströva fritt, men jag får inte; någon tvingar den jävla kartan i min hand.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, socialism, socialdemokrati, kommunism, tvång, förbud
