En känsla av lugn – ja, kanske rentav hopp – sprider sig över världen efter Donald Trumps valseger. Trump och hans parti har lagt beslag på allt av betydelse: senaten, representanthuset och rentav det absoluta röstantalet. Kanske är vi på väg bort från de politiska dårskaper som härjat fritt under senare år; kanske kan vi äntligen få en dos stabilitet och framtidstro. Vi noterar hur guldpriset sjönk strax efter valvinsten, vilket kan tolkas som att folk åter vågar snegla mot riskfyllda investeringar snarare än att hålla fast vid tunga tillgångar.
I Europa är det mest Viktor Orbán, Robert Fico och en handfull andra som välkomnar Trump med öppna armar. Resten av EU:s politiker står mest och kliar sig i huvudet – kanske hade de satsat lite väl helhjärtat på den förlorande kandidaten. Strategin att pumpa miljarder i Ukrainas krigsprojekt kan visa sig bli en tämligen dyrköpt affär. Under Trump lär USA tvinga fram en fredlig lösning, och då riskerar pengaflödet att framstå som inget annat än ett gigantiskt slöseri med skattemedel och statliga resurser.
Det är särskilt intressant att se att det är nationerna från det gamla Habsburgska imperiet som valt att stå emot både krigsmånglare och migrationsvurmare. Om EU fortsätter i sin tafatthet kan Orbán och kompani snart inta en allt starkare position inom unionen – tack vare sina goda kontakter med både USA, Ryssland och Kina. Medan resten av ledarna famlar i mörkret, är han en av få som pekar ut en möjlig riktning.
Man kan nästan undra om inte EU-projektet alltid haft en förtäckt ambition att återskapa något av det forna habsburgska väldet. Vi vet att de gamla stormakterna, framförallt Storbritannien och Frankrike, alltid haft en viss dragning att gå sin egen väg om samarbetet svajar. Britterna har ju redan vinkat adjö. För en stormakt är EU mest kosmetika; de nationella intressena och stormaktsdrömmarna går alltid först. Det är en annan sak för länder som är vana vid att utgöra små kuggar i ett större imperiebygge.
Skulle Frankrike ta steget ut – när, snarare än om – lär det bli Centraleuropa som tar över rodret. Tyskland, försvagat som det är, kommer troligen att stanna kvar i unionen men kommer sannolikt att kräva större självbestämmande. Och det är nyttigt för alla inblandade. Vad gäller de nordiska länderna, så kan de mycket väl bilda ett eget block. De har ju varandra och fungerar som en stabil enhet både kulturellt och ekonomiskt. Dock kommer nog inte initiativet att komma från Sverige – politiskt urlakat som landet är – utan från mer oväntat håll, kanske Finland?
Så har vi de andra, de som nästan alla haft en habsburgsk epok. Spanien, exempelvis, och dess forna kolonier som en gång tillhörde det österrikiska kungahuset; därtill Tyskland, Nederländerna, Norditalien och stora delar av centrala och östra Europa.
Det finns undantag, förstås. Grekland, som visserligen haft en tysk kung på tronen men i övrigt mest hänger kvar i samarbetet av bekvämlighetsskäl? Polen kan också bli kvar, men å andra sidan kan landet mycket väl följa egna stormaktsambitioner beroende på hur regionerna i Ukraina formas efter ett kommande fredsavtal.
Ett sådant europeiskt maktblock skulle mycket väl kunna närma sig Ryssland, och med germansk-slavisk ingenjörskonst och sibiriska naturresurser kanske vi kan få se en helt nytt Europa – en kontinent som inte bara befäster sin makt utan också intar en ledande roll på den geopolitiska scenen.
