Den ukrainska staden Lviv (Lvov, Lwow, Lemberg, eller Leopolis på latin) ligger ungefär i mitten av det geografiska Europa. I centrum av en imaginär linje dragen från de Brittiska öarna i väst till Uralbergen i öst.
På det mentala planet ligger emellertid staden långt ifrån Europas mittpunkt. Området betraktas som en avkrok, och det är få som ens hört talas om platsen. Trots att det en gång i tiden var en viktig knutpunkt för dussintals olika folk.
Från 1300-talet fram till 1700-talet tillhörde Leopolis kungariket Polen. Sedermera blev staden det kulturella hjärtat i Galicien-Lodomerien, som var ett kronland till Österrike-Ungern. Efter andra världskriget tog Sovjetunionen över, och området skärmades av och glömdes bort. Ukraina blev självständigt 1991.
Västra Ukraina var en mångkulturell smältdegel ända tills Stalin och Hitlers utrensningar. Här bodde polacker, ukrainare, judar, armenier, tyskar, ryssar, ungrare och kosacker. Det fanns ingen utmejslad nationalstat baserad på etnicitet eller religion.
Katolicism, ortodoxi, protestantism och judendom praktiserades i sina respektive helgedomar. Skiftande språk och dialekter hördes på gator och torg. Banden till Västeuropa syntes emellertid starkare än banden till Ryssland.
Det förekom säkert konflikter mellan de olika grupperna, och inom grupperna också. Min poäng är inte att utmåla ett lyckorike, utan att påvisa att det faktiskt var det normala att bo tillsammans med andra folkslag och religioner under hundratals, kanske tusentals år.
Det finns även skandinaviska kopplingar till platsen. Floden Dnepr, som rinner genom landet var en av de viktigaste farlederna för vikingar i österled. I södra Ukraina anlades en svensk by på 1700-talet, Gammelsvenskby. Där bodde bönder som flyttat från nuvarande Estland i hopp om bättre jordbruksmarker.
Leopolis ligger blott 100-200 km från gränserna till Slovakien, Ungern och Polen. Avståndet är kortare än mellan Göteborg och Malmö. Men rent mentalt skulle staden lika gärna befunnit sig på månen. Det är få som hört talas om Leopolis. Många västeuropéer menar att Europa tar slut utmed den gamla sovjetiska järnridån. Vitryssland, Ukraina och Ryssland är främmande platser för de flesta av oss.
Trots att dagens Östeuropa krampaktigt försöker skapa uppmärksamhet genom olympiska spel, eurovisonsfestivaler etc – så finns de mentala barriärerna kvar. Den västeuropeiska identiteten tar måhända slut någonstans här – oklart exakt var – och något annat tar vid.
Det är mot bakgrund av detta som vi bör förstå västra Ukrainas dragning till Europa, och de oroligher som råder där idag. Landet är delat i mitten, både vad gäller språk (ukrainska och ryska) , men även vad gäller mental tillhörighet. Kanske är det den väldiga floden Dnepr som delar landet i två separata hjärnhalvor? Området har alltid varit splittrat, och en del lingvister menar att själva namnet Ukraina betyder gränsland.
Leopolis var en gång i tiden en del av Europas vitala blodomlopp. Innan Västeuropéerna tog över föreställningen. Innan engelsmännens och spanjorernas skepp tog haven i besittning, och de nyupptäckta länderna i väst blev föremål för allas uppmärksamhet. Och öst blev synonymt med efterblivenhet, fattigdom och ofrihet.
Staden Leopolis var en del av det gamla mångkulturella Centraleuropa. Många olika språk samsades i de stora Europeiska städerna fram till 1900-talet. Så var det i Wien, Berlin och Paris. Även Stockholm var starkt influerat av exempelvis tyskar, holländare, finnar och balter etc.
Nationalismens tankar om ett folk och ett land slog sönder den här typen av samhälle. Dagens nationalstater gjordes möjliga genom tvångsförflyttningar, mord och stöld. Processen som ledde fram till dagens moderna länder är inget vi kan vara stolta över.
Idag är det gamla Europas invånare spridda över hela jordklotet. Golda Meier och Moshe Dayan var med och skapade staten Israel. Medan Steven Spielberg, Dustin Hoffman, Jack Palance m.fl. gjorde lyckan i Hollywood. De har alla ukrainska rötter. Fattigdom och förföljelser tvingade dem till nya länder, som befruktades med energin från den gamla världen.
Kanske återvänder utvandrarnas barn till Leopolis en dag, och går på de gamla kullerstensgatorna, och betraktar de gamla byggnaderna som överlevt både Stalin och Hitlers härjningar. Kanske blir platsen en tillflykt för kulturturister, likt Prag och Budapest? Under några dagar får vi möjligheten att känna doften av det gamla Europa, och förundras av en skönhet och historia som vi inte visste fanns. Men som vi alla är en del av.
