Under åren har det formerats en motrörelse till globalism och massmigration. Folk som fokuserar på traditionella värden, lokalsamhället, familjen och kyrkan. De kallas ofta för den kristna högern, och föraktas av både vänstern och liberaler. Själva ser de sig som den sista tillflykten och räddarna av den västerländska civilisationen. Genom att återkristna Europa så återskapas vår gemenskap, identitet och samhälle.
Fast hur ligger det egentligen till med saken? Är kristenheten vårt sista halmstrå, eller är de en del av förfallet?
Påfallande många av de organisationer som hjälper migranter till Europa eller USA bär en kristen stämpel, som exempelvis LIRS eller Clinic. De verkar givetvis i den kristna andan där allt liv är heligt.
Hur går egentligen den aktivistiska kristenheten ihop med den mer konservativa? Visserligen har det alltid funnits olika inriktningar inom kyrkan och massor med olika stridigheter, men jag har ännu inte sett en uppdelning gällande för och emot massmigration.
Och det handlar inte om att vara emot diverse etniciteter, nej, inte alls, utan något som ligger bortom den uttjatade rasistdebatten. Allt fler har börjat fundera på matematiken kring ett ständigt växande Afrika och ett krympande Europa, och hur de kaukasiska folken ska behålla sin religion, kultur och särart, det som alla folk har rätt till. Vi är ju en minoritet globalt sett.
Ta ett land som Somalia, som är mer än dubbelt så stort som Storbritannien, men enbart har 17 miljoner invånare, varför vill så många lämna det landet och åka till Storbritannien, eller något annat europeiskt land? Varför kan de inte själva forma sin lycka via naturtillgångar och industrier i sin vidsträckta och vackra nation?
Ofta skylls det på kolonialism och postkolonialism; att de sår som kolonialmakterna lämnat hindrat den fortsatta utvecklingen i landet. Att konstruerade gränser och utsugning, efter åratals av söndrande och härskande bidragit till något slags förlamat tillstånd.
Fast den ursäkten håller inte längre. Hur många år behöver en nation för att vakna till liv? Dessutom var den västerländska kolonialismen ett relativt kort äventyr i Afrikas långa historia, den satte inte fart förrän 1895 och slutade innan 1960 i de flesta länder. 70 år av kolonialism bidrog inte enbart till splittring utan man byggde även sjukhus, skolor, vägar, elnät och mycket annat.
Hjälp till självhjälp borde vara honnörsordet; det är hög tid att låta den globala södern forma sitt eget öde och framtid. Fast de kristna hjälparbetarna längs Medelhavets kuster håller kanske inte med om det?
