Strömningarna i Europa går åt det konservativa hållet. Vanligt folk är trötta på att alla ska värnas, utom de själva, med någon annans pengar. De vill stoppa miljardrullningen till paragraffabriken i Bryssel. De vill kliva ur det progressiva bollhavet. Dessutom har det nuvarande ledarskapet en svans av extremister efter sig. Med etablissemangets tysta medgivande startar de kravaller, vandaliserar, välter statyer och vill skriva om vår historia. Folk börjar få nog.
Om liberalism är en rörelse över en flod av rättigheter, så kommer man förr eller senare ut i havet, eller till ett vattenfall. Rörelsen har ett slut. Vi kan inte befria och förbättra i all evighet, eller ge rättigheter till de som redan har allt. Rörelsen kan inte pågå i det oändliga.
Den konservativa positionen kan liknas vid antal gamla liberaler som klivit av båten en bit uppströms. De vill inte följa med ner till vattenfallet eller sköljas ut i havet. De vet när det räcker, när förbättrandet är klart. Så ser jag på begreppet ”konservatism”. Och jag använder definitionen ”klassisk liberalism” närmast som en synonym. Konservatismen är helt enkelt liberalism en bit uppströms i floden, innan liberalismen förfelades och blev galen.
Det innebär egentligen inte att folk har blivit mer konservativa, nej, utan att de stannat upp och vägrar delta i dagens galenskaper. Vissa skyller tokerierna på socialister och kommunister, men deras idéer får nästan alltid uppbackning från liberalt håll. Dagens liberaler lutar kraftigt åt vänster.
Låt oss leka med tanken om ett mer konservativt Europa. Vi skulle bli en farlig konkurrent till både Ryssland, Kina och USA. Ett mer konservativt Europa skulle nämligen sänka skatterna och starta nyttig institutionell konkurrens. Vi skulle få se mer av europeisk ingenjörskonst, industrialism och entreprenörskap. Mycket mer. Europa har historiskt sett varit världens motor, även om hon bara går på två cylindrar just nu.
Detta skulle inte gillas av omvärlden. Därför är det viktigt att bibehålla Europas godhetssjuka, där vi självspäker oss, där vi mäter millimeterorättvisor överallt, där feminismen blivit till en kvinno-makt-rörelse. Där vi väger hushållssoporna på våg för att inte störa koldioxidbalansen. Där alla minoriteter kräver särbehandling, och får det. Samtidigt förfaller samhällets kärnfunktioner, vård, skola, rättsväsende och infrastruktur. En epidemi som kännetecknas av rädsla, nihilism och självförakt.
Vi vet också att sjukdomar ibland kan gå över snabbt, som i Polen, Ungern, Tjeckien osv. De sjöng i samma falska kör för blott några år sedan. Även Italien, Österrike och Grekland betraktar numera centraleuropéerna nyfiket och inspirerat.
Vad händer om de konservativa tar över EU? Frågan är om samarbetet skulle fortsätta i sin nuvarande form? Då konservativa ledare ställer sitt eget land främst, och EU i andra hand. Unionen transformeras raskt till en konfederation, ett samarbete mellan fristående nationer. Europa blir till ett geografiskt lapptäcke av stater, med stora likheter vad gäller kultur, traditioner och religion. Något nytt storkrig mellan dessa länder tror jag inte på. Möjligheten att de sluter sig inåt från omvärlden är desto mer trolig. Åtminstone till en början.
Frågan är hur relationen med Ryssland kommer att arta sig. Det är en avgörande relation. Då den lede arvfienden i öst betraktas ofta med misstänksamhet och oro. Det finns i och för sig ett antal skäl till en mer vänskaplig hållning. En allians skulle bli möjlig, om hotet från Mellanöstern och Kina överskuggar forna tiders osämja. Och det är inte omöjligt. Moderna ryssar påminner mångt och mycket om andra Européer, vi har kommit närmare varandra, både vad gäller kultur och ekonomi. Handel mellan Berlin och Moskva skylla gynna alla parter. Européer behöver råvaror, och ryssarna behöver industriprodukter. Ett förhållande som givetvis kommer att jämnas ut och balanseras över tid.
Förhållandet till USA beror mångt och mycket på dagsformen i Washington. Om demokraterna tar makten med alla sina klienter, nysocialister och rättvisekrigare, då kan situationen bli riskabel. I ett sådant läge framstår Ryssland med alla sina fel och brister som en vettigare allierad. Och vi behöver ju inte bilda någon politisk union med Putin. Handel, kommers och normala relationer räcker långt. Något vi idag saknar.
Då utmanar vi Pax Americana och den rådande ordningen. En terrorbalans skulle uppstå mellan Nordamerika, Europa-Ryssland, Mellanöstern, Indien och Kina. Latinamerika och Australien skulle tvingas välja sida, och kanske till Europas fördel? I så fall är vi den nya supermakten. Och USA riskerar dessutom splittring, mellan socialistiska och konservativa delstater som svårligen klarar grannsämjan.
Ett inte helt omöjligt scenario. Det krävs att några dominobrickor landar rätt, och vi är redan på väg i den riktningen. Vi har att välja på att fortsätta med dystopin, nedgången och fallet. Eller så kammar oss, och går tillbaka till bruket och börjar jobba. Brukspatron har ingen fittmössa på sig, och han vet vad han vill. Han tar väl hand om de sina, betalar lönen punktligt, och är frikostig mot den som vill jobba hårt och ta mer ansvar.
