Kapitalism är ett uttjatat ord, det används ibland för att nedvärdera ett specifikt ekonomiskt system, ungefär som begreppet plutokrati eller krämarvälde. Men ordet har fastnat i det allmänna språkbruket, även kapitalister använder ordet kapitalism när de beskriver sig själva. Vad betyder det då egentligen?
Kapitalism är ett ekonomiskt system som bygger på privat ägande av företag och deras drift i vinstsyfte.
Och det låter ju väldigt självklart, om man inte är Marxist förstås. Det allra flesta samhällen i historien har varit kapitalistiska. Skomakaren har ägt sin verksamhet och sålt skor för att försörja sin familj. Detsamma gäller de flesta andra verksamheter. Undantaget om man var en slav, då ägde man varken sig själv, sitt företag eller resultatet av ens arbete. Så, motsatsen till kapitalism är egentligen slaveri. Oavsett om slaveriet handlar om att värna högre eller allmänna intressen. Slaveri är slaveri. Du äger ingenting.
Därför är just ägandet så viktigt för många personer, det är egentligen möjligheten att köpa och äga saker som definierar ett fritt samhälle.
Många beskyller kapitalismen för rovdrift, masskonsumtion och ytlighet, men det kan lika ofta vara ett förtäckt språk i syfte att införa ett ännu värre system. Där ingen äger någonting men är lyckliga ändå av någon anledning.
Det är svårt att sminka upp en gris, men marxister är faktiskt ganska bra på det. Alla deras klagosånger och svartmålningar av kapitalismen ger effekt. Det är först när alla ens ägodelar förstatligats, exproprierats och gått upp i den kommunala allmännyttan, och våra klagomål möter en kall gevärspipa mot pannan, det är först då man begriper. Man måste nämligen knäcka några ägg för att införa kommunism. Så fungerar det.
Men det är förstås inte fullt så enkelt. Jag inte heller en anhängare av galen rovkapitalism där man stjäl naturresurser från fattiga länder och dess invånare, fördärvar naturen och ekosystemen, samt skrattar hela vägen till banken. Nej.
Det krävs spelregler och ansvar. Till syvene och sist sitter det hos oss människor. Har vi en respektfull och ärlig kultur så brukar även våra gärningar följa liknande mönster. Och dylika samhällen har större chans att leva i harmoni.
Inte lätt i denna värld, där de sociala strukturerna slås sönder, där man inte känner grannen, kanske inte ens pratar samma språk som hon. Där masstrender och hysteriska ideologier avlöser varandra allt snabbare. Vi är vilsna i en vilsen värld.
Den fria marknaden är också ett viktigt begrepp som går hand i hand med kapitalismen. Här handlar det om fria och lika spelregler mellan företagsägarna, att ingen aktör ska bli för stor och dominerande. I sådana fall skapas ett monopol, vilket innebär mindre frihet för alla inblandade, leverantörer, anställda och kunder.
Hur uppstår då monopol? Det kan komma av att statsmakten och dess funktionärer favoriserar ett eller några få bolag, att de ges fördelar och kan växa bortom kontroll. Monopol kan också följa av stora teknikskiften, där pionjärer som befinner sig på rätt ställe vid rätt tidpunkt kan växa väldigt snabbt, vilket på sikt försvårar eller omöjliggör konkurrens. Monopol kan också skapas av uppköp; att en ägare dominerar en hel bransch. Då förefaller allt som normalt, men under ytan är det samma människor som styr och ställer.
Monopol har stora likheter med socialism. Plötsligt har en aktör väldigt stor makt, hon kan diktera priser, löner och inköpspriser till leverantörer, och i slutänden leder det till mer ofrihet för alla inblandade. Det är tillika svårt att rösta med fötterna, dvs sluta köpa från företaget i fråga, eftersom hon är den enda på marknaden som erbjuder den specifika varan och tjänsten. Kanske är det därför många stora globala företag framstår som närmast socialistiska i sitt agerande.
Den klassiska liberalismen var misstänksam mot statsmakten, då den beskattade och dominerade våra liv på många olika sätt. Tanken var att vi skulle ha en begränsad stat, vars främsta syfte var att upprätthålla spelreglerna. Här skiljer man sig från nyliberaler och libertarianer som i större utsträckning tror på självreglerande system. Men jag har aldrig förstått varför monopol och socialism inte skulle kunna uppstå i dylika samhällsmodeller? Vi måste vara på vår vakt mot alla former av osund maktkoncentration både från stater, företag eller organisationer.
Kanske är det så att om marknaden är alltför fri, då kan vissa aktörer skaffa sig total dominans. Och att den obehagliga sanningen, som ingen ädel liberal vill prata om, är att den helt oreglerade marknaden mycket väl kan vara en bakdörr till socialism.
