Utifrån min tidigare diskussion. Texten kan även läsas fristående.
Vad gör det egentligen om kvinnor får lite fördelar i samhället på männens bekostnad? Eller om vissa minoriteter får gå före i kön till arbeten, tjänster och annat?
Könen kanske inte behöver behandlas exakt lika? Och inte heller folk från skilda kulturer och etniciteter? Kanske behöver vissa grupper lite extra försprång i livets hårda spel? Historiskt sett så har det väl alltid varit såhär?
Visst, så här kan både etnonationalister och identitetsvänstern resonera, men det finns ett antal invändningar gentemot tankarna om nivellering, kvotering och förtursrätt.
För det första så skulle man kunna argumentera att vi slagit in på fel väg. Det var ju jämlikhet vi ville uppnå, inte att vissa människor skulle får extra fördelar av olika anledningar. Alla skulle behandlas lika av staten och ha samma rättigheter. Det var ju detta vi kämpade för under alla år. Det var inte särskiljning, fördelar och kompensation vi var ute efter. Någonstans falerade jämlikhetstanken. Vi är inne på fel väg.
För det andra så verkar kompensationerna enbart gå åt ett håll. Vita medelålders heterosexuella män lär inte få något. Det förefaller som att bara vissa grupper kvoteras och särbehandlas. Och de grupperna verkar inte vara särskilt föränderliga. Och vem bestämmer egentligen vem som ska få vad? Är det möjligt att acceptera ett samhällssystem baserat på kön, ras och etnicitet? Ska vi överge den meritokratiska ordningen, där förtjänst och skicklighet är vägledande oavsett grupptillhörighet?
Och för det tredje, så skulle man kunna argumentera för att samhället som det ser ut idag inte är särskilt orättvist. Kvinnor har tagit starka positioner inom akademierna, offentlig sektor, politik, kultur, media, och även inom många grenar av näringslivet. Och invandrare har alla möjligheter att utbilda sig och klättra i Sverige, som har ett väldigt generöst studielånssystem samt avgiftsfria gymnasier, yrkesutbildningar, universitet och högskolor.
Måhända finns det fortfarande fler högavlönade män i samhället, men det finns också fler män som är uteliggare och alkoholister. Män är risktagare i större utsträckning än kvinnor, och den här lilla skillnaden kommer vi kanske inte förbi, ty den kanske har med vår arvsmassa att göra? Och kanske är det inte heller önskvärt med millimeterrättvisa inom livets alla områden?
Den som kan acceptera kvotering, särlagstiftning och storskalig omfördelning mellan olika grupper – vilket också kan ifrågasättas ur rättvisesynpunkt – borde likväl kunna acceptera den här mindre och kanske mer naturgivna orättvisan? Att män, kvinnor, människor och individer inte är helt exakt lika? Även om vi är lika inför lagen och statsmakten.
