Johan Hedin skriver intressant om utfallsjämlikhet och möjlighetsjämlikhet. Han jämför med två personer som plockar jordgubbar, den ene kämpar på och får ihop fem lådor, den andra tar det lugnt och lyckas bara skrapa ihop en låda.
Enligt det liberala synsättet har de rätt till den mängd de plockat, vilket bäst kan beskrivas med termen möjlighetsjämlikhet. Bägge har ju fått samma möjlighet att plocka i fältet, därefter är det upp till var och en hur man nyttjar denna rätt.
Socialister vill däremot gärna omfördela, och därför har våra två jordgubbsplockare rätt till tre lådor var, oavsett insatts, vilket kallas utfallsjämlikhet. Den som plockat fem lådor måste ge två lådor till den andre.
Jag tycker att liknelsen är strålande, och pedagogisk, ty det är ofta svårt att beskriva omfördelning eller redistribution med enkla ordalag. Och politiker döljer ofta sina avsikter i en retorisk gröt. Det är synd om den som bara plockat en låda, han kanske haft en svår barndom, kommer från dåliga förhållanden, och då ska man i efterhand kompensera för detta genom att ta från den flitiga plockaren.
Genom att dela in folk i olika klasser, fattiga och rika, priviligierade och eftersatta etc kan man hävda att det finns strukturella orättvisor – och att det är viktigt för samhällets utveckling att man kommer till bukt med detta.
Omfördelning av de gemensamma resurserna anses ofta vara botemedlet. Märkligt nog finns det ingen tidsram för omfördelningen, den pågår för all framtid, som om de faktiska eller inbillade orättvisorna vore konstanta och eviga.
Notera att jag hela tiden pratar om fullt friska personer, inte sjuka eller handikappade – ty de har ju inte samma möjligheter att plocka, och faller därför utanför denna diskussion.
Vilka är egentligen konsekvenserna av jordgubbssocialismen?
Den flitiga plockaren blir givetvis förnärmad, han har ju lagt ner mer tid och energi än latmasken, men måste ändå dela sin skörd. Och latmasken blir belönad för sitt beteende. I praktiken kan han sluta att plocka, han får ju ändå en låda eller två. Bägge inser att verksamheten är manipulerad.
Det finns en risk att den flitige plockaren slutar att vara flitig, det lönar sig helt enkelt inte. Kanske slutar han t o m att plocka jordgubbar. Men risken är ännu större att den flitige inte redovisar hela sin skörd, han undanhåller några lådor från räkning, och slipper på detta sätt att dela med sig. Manipulation föder ofta mer manipulation.
För att komma till rätta med problemet måste jordgubbsverket övervaka jordgubbsplockarna, kanske till och med införa visitation när man kommer till jordgubbsfältet och när man lämnar det. Och man måste anställa kontrollanter, som får en jordgubbslåda var i ersättning, givetvis på bekostnad av den totala skörden. Man uppmuntrar också plockarna att hålla koll på varandra. Och snart uppstår ett system där de flitiga plockarna erbjuder extra jordgubbslådor till de kontrollanter som tittar åt sidan vid räkningen. Vilket leder till att kontrollen skärps ytterligare…
Är det någon som tror att intresset för jordgubbsplockning ökar eller minskar i en dylik miljö?
