Konstnären, serietecknaren och barnboksförfattaren Jan Lööf – känd för Felix, Ville, Skrotnisse m.fl har hamnat i blåsväder. Några av hans alster anses inte längre passa in i tidens anda. Rent specifikt handlar det om att han avbildar en arabisk pirat, samt en svart man i traditionell afrikansk kostym.
Vi kan nog alla vara överens om att Jan Lööfs böcker inte är direkt medvetet rasistiska, de går i en tradition av exotism som var vanlig för några decennier sedan, där man avbildar svarta i bastkjol, araber med turban etc. Det är de här schablonerna kritikerna reagerar på, att de olika folkgrupperna avbildas på ett alltför stereotypt sätt.
Förlaget har bett honom att revidera några av bilderna för att gå med på nyutgivning. Lööf är en av Sveriges mest folkkära tecknare, och kan säkert hitta ett nytt förlag, eller ge ut böckerna på egen hand. Debatten handlar alltså inte om huruvida hans böcker ska finnas kvar eller ej. Det handlar om ökad ängslighet, revisionism och självcensur – som i slutänden kan drabba den konstnärliga friheten.
Samtidigt så finns ju det här schablonerna på riktigt också. När jag tog en promenad igår såg jag två imamer från den närliggande moskén med fotsida klädnader och (i mina ögon lustiga) huvudbonader, samt några vietnamesiska flickor som cyklade förbi med klassisk triangulär kinahatt, samt munskydd.
Jag bor i Lemesos på Cypern, och här finns en brokig blandning människor. Jag stöter också ofta på sikher med turban, samt nordeuropeiska ungdomar med stripigt otvättat hår, skägg och ryggsäck. Det är de här stereotyperna jag ser under en dag på stan just nu.
Jag jobbar ju själv som illustratör och därför blir det här extra intressant för mig. Om jag nu skulle avbilda några av de här figurerna i ett svenskt offentligt medium så skulle det kunna bli problem. Vita snuskiga bagpackers är ok. Men att avbilda folk i kinahatt eller turban vet jag inte om jag skulle våga mig på, åtminstone inte utan att tänka mig för en smula.
Av erfarenhet vet jag också att när man tecknar svarta människor på uppdrag av förlag etc, så får man inte göra dem alltför svarta, utan de ska helst vara kaffelattefärgade med lagom afrikanska drag, dvs inte alltför stora läppar, eller alltför krulligt hår.
Slutresultatet blir ofta en slags afro-amerikan, som inte alls ser ut som en person från Uganda eller Kenya. Tecknar man på det här viset så går det igenom, inga problem. Ritar du en riktigt svart person, så som de ser ut i många afrikanska länder kan man bli anklagad för att teckna en s.k blackface.
Och om man tänker efter så blir det här ganska obehagligt, ty då har kritikerna gått hela varvet runt och faktiskt blivit rasister. Ty de kan uppenbarligen inte tolerera riktigt svarta människor, särskilt inte om de dessutom avbildas i traditionella folkdräkter.
Nu gillar jag inte heller trista schabloner, exempelvis att kineser alltid ska avbildas i kinahatt – oavsett om de har kinahatt i verkligheten eller ej, variation är alltid intressant. Jan Lööfs böcker har å andra sidan ett väldigt varierande persongalleri. Det förekommer alla möjliga märkliga figurer, och även om han använder schabloner så vänder han det till något intressant.
Den arabiske sjörövaren är ju faktiskt inte skurken, det är ju morfar som försöker ta hans skatt… På slutet tappar de skatten i havet. Det är en klassisk berättelse om den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket. Och de svarta i Lööfs böcker må vara hur exotiska som helst, med de är balanserade karaktärer. De påminner en hel del om deltagarna i någon etnomusikfestival, vilket inte är så konstigt då Lööf själv är musiker.
Sammanhanget är som alltid viktigt, även vad gäller barnböcker. Och jag tror också att om man tillhör en minoritet, vilket jag själv gör, så är det viktigt att man berättar för sina barn att man förmodligen aldrig kommer att upptas i majoritetskulturen till 100%. Det är ju själva definitionen av att tillhöra en minoritet.
Och vill man att barnen ska ha en mjuk barnboksupplevelse så bör man köpa barnböcker från sitt ursprungsland, då stämmer de etniska markörerna, och barnen kan identifiera sig helt och hållet. Sen kan man ju som etnisk minoritet faktiskt gilla att skämta med sin egen kultur, många svenska barn älskar ju mupparnas svenska kocken, som absolut skulle kunna uppfattas som en nidbild. Och filmen Fargo samt TV-serien med samma namn är ju en orgie i skandinavisk senfärdighet, vilket inte hindrat dess populäritet i Norden.
Lööfs böcker är dessutom ett tidsdokument, och förlaget borde ha lite mer självrespekt, och våga ge ut saker som kanske inte är helt politiskt korrekta. Det finns ju en poäng i att även ge ut obekväma åsikter, märkliga filosofier, samt även rent rasistisk litteratur. Det är öppenheten och yttrandefrihet som skiljer oss från samhällen som saknar just detta. Och notera att många flyktingar/invandrare söker sig till Sverige för att det är ett fritt land.
