Det är få filmer som blivit så ikoniska som George Lucas Star wars epos. För oss som växte upp på 1970-talet representerade de en ny genre; jag hade aldrig sett något liknande förut, både vad gällde tempo, action, miljöer, karaktärer och fantasi.
Kritikerna menar att det bara är en banal miljondollar-industri, utan mening eller djup. Filmer vars enda syfte är att tjäna pengar, gjorda för barn och deras förenklade världsbild.
Star Wars är visserligen en ekonomisk framgångssaga, men filmerna har också något att säga, och de har absolut en viktig funktion i vår något vilsna och relativistiska era.
De två första filmerna omges av en påtaglig svärta och mörker. Det är stundtals dammigt, slitet och smutsigt. Milleniumfalkens inre är knappast skinande och glansigt, så som klassiska science fiction filmer ofta representerar rymdskepp och teknologi.
Vi hamnar mitt i ett krig ute i rymden, sagan har redan börjat, och prinsessan Leia har gömt undan något mycket viktigt i en av sina droider innan hennes skepp blir bordat av den mörke härföraren Darth Vader. Droiderna lyckas lämna det bordade skeppet i en räddningskapsel och hamnar på ökenplaneten Tatooine, resten är filmhistoria.
Det handlar om att stå upp mot övermakten, republik mot imperium, det onda mot det goda, och kampen som utspelas däremellan.
Våra hjältar, Luke, Leia och Han är inte några typiska hjältefigurer. De bråkar, tjafsar och går varandra på nerverna, allt mot en intergalaktisk fond. Där en urgammal krigarsekt återuppväcks, för att slutligen bekämpa ondskan själv. Slutstriden står mellan den mystiske kejsaren och bondpojken som lyfts upp till krigare och frihetens väktare.
Det kunde lika gärna varit en gammal sägen. Rymdskeppen kunde ha varit av ek, och färdats över haven, och svärden av stål istället för pulserande ljus. Mönstret går igen, det är ofta samma myt som berättas gång på gång, men på olika sätt. Det är en tidlös historia, och det som vi uppfattar som framtid och science fiction är i själva verket dåtid. För länge sedan i en galax långt långt borta…
George Lucas saga tappade däremot sin tjusning redan vid den tredje filmen, där svärtan och musten försvann alltmer. Den sista trilogin är ännu tunnare, och liknar mer dussin-science-fiction-produktionerna vid är vana vid. Precis det som de två första filmerna inte var. Kanske kan den nya vårdnadshavaren Disney bättre återskapa känslan från originalfilmerna?
Vi får inte glömma att Star wars skapades under en mörk era. Det kalla krigets dagar var skrämmande. Vi var rädda för det tredje världskriget och atombomberna som kunde ödelägga världen. Bakom järnridån fanns det okända. Och vi satte vår tilltro till teknik och vetenskap, för att utveckla vår civilisation och slutligen besegra ondskan, precis som i filmerna.
Vi byggde stora raketer för att utforska månen, idag bygger vi små datorer och utforskar sociala förmågor. Det fanns en fantasifull framtidstro, som bland annat manifesterade sig i science fiction. George Lucas var långt ifrån ensam. Utan Frank Herberts roman Dune eller Pierre Christin och Jean-Claude Mézières Valérian and Laureline så hade nog Star Wars aldrig sett dagens ljus.
Star wars var mer på riktigt på den tiden, ifall ni förstår vad jag menar. Idag tror vi inte så mycket på sånt där. Vi är upptagna med klimatfrågor, eurokrisen, low-carb-dieter och annat som är viktigare. Vår tidsålder är introvert och navelskådande, vi lyfter sällan blicken mot rymden. Vi funderar sällan på vad som finns därute, trots att det är enormt, oändligt och hyser riktiga hemligheter som inte ens George Lucas kan fantisera ihop.
