Sjukvården i Sverige lider inte bara av överbelastning, utan även av strukturella problem, som har att göra med planekonomi, socialistiskt tänkande etc. De flesta är nog överens om att det vore bra med lite fler privata influenser inom vården, men man är rädd för kostnader och vad som ska hända ifall man blir allvarligt sjuk etc.
Det finns flera olika modeller av privatiserad sjukvård, låt oss gå igenom några grundläggande exempel.
1. Blandsystem
I den här varianten så behåller vi några offentliga/statliga sjukhus, som tar emot folk som är utförsäkrade, kroniskt sjuka eller fallit mellan stolarna på något sätt. De flesta vänder sig emellertid till privata sjukhus och kliniker, där kostnaden täcks av försäkringar. Dessa försäkringar betalas i många länder av arbetsgivaren, och blir i det fallet ingen direkt belastning. I länder som har detta system ser vi få köer på de privata sjukhusen, de har bra vård och god tillgänglighet, du kan ringa och prata med läkare i telefon direkt. Däremot så är det köer till de statliga sjukhusen och miljön är lite sämre, även om vården kan vara hygglig.
Transparens är viktigt i alla led. Sjukhusen rapporterar noga kostnader och behandlingsformer till försäkringsbolagen. Detta har inte varit fallet i t.ex USA, där statliga reglingar bidragit till dålig insyn, och vårdkostnaderna har tillika eskalerat på senare år.
2. Privat vård
Ytterligare en variant är att alla sjukhus är privata och drivs i privat regi. Kostnaderna täcks av försäkringar som i det förra exemplet. Däremot agerar staten en last line of defence, dvs den tillhandahåller en nödförsäkring för utförsäkrade och svaga grupper. På det här sättet får alla god vård. Och eftersom staten inte driver något sjukhus, utan enbart tar själva försäkringskostnaden i vissa specifika fall, så blir statens utgifter lägre än i ett hel- eller halvstatligt system.
3. Privat vård och privat försäkring
I den tredje varianten har civilsamhället till slut även tagit över sjukvårdsförsäkringen för de svaga och utsatta grupperna. Det kan handla om att försäkringsbolagen sätter undan några procent av sina intäkter för dylika fall. Att företag och organisationer skapar en social fond, eller att medborgarna samlar ihop pengarna själva via andra civila initiativ.
I det sista exemplet har vi eliminerat statsmakten helt och hållet, och vi har ett starkt civilsamhälle som tar ansvar för alla, utan tvångsmedel i form av överbeskattning. Det kan uppfattas som en utopi, men om vi ser de olika faserna ovan som led i en utveckling, så är den tredje fasen det sista steget. Och det är inte säkert att vi hamnar där, vi kanske inte kommer längre än till fas 2. Men även det är bättre än det kaos vi har idag. Dessutom, vår misstro mot givmildhet och självvalda donationer är måhända lite överdriven, se på alla välgörenhetsorganisationer i världen, det är en miljardindustri. Civilsamhället klarar det mesta, men det kräver tid och en lång övergångsfas.
