När man frågar folk om demokratins viktigaste beståndsdelar så brukar de flesta nämna parlamentet, eller riksdagen som den heter i Sverige. Det är ju där man stiftar lagar, eller åtminstone godkänner dem, och det är där de politiska debatterna förs. Parlament kommer av franskans parlez, att tala. Vilken annan institution kan symbolisera demokratin bättre?
I andra länder skulle folk nämna konstitutionen, eller grundlagen, som är stiftad för att skydda våra rättigheter; att medborgarna är lika inför lagen och att de har yttrandefrihet, mötesfrihet, fri marknad osv.
Utan grundlagen så skulle samhället kunna blåsa vind för våg. Utan grundlagen skulle våra rättigheter kunna tas ifrån oss, inte minst av illasinnade partier som kunde nyttja det demokratiska systemet för att tillintetgöra det. Denna demokratiska paradox har jag nämnt tidigare. Och en möjlig lösning vore ju en stark grundlag, som åtminstone försvårar antidemokratiska krafters möjligheter att omkullkasta systemet.
Problemet är att grundlagen inte längre är helig. I Sverige ändras den under varje mandatperiod. Och det är ganska tydligt att parlamentet och riksdagen numera är de viktigaste aktörerna i det demokratiska systemet. Politikerna har möjlighet att ändra hela systemet. Det finns ingen lag över dem. Grundlagen har dessvärre tappat i auktoritet och värde.
Att ge all makt åt parlamentet är farligt, eftersom den skulle kunna stifta orättfärdiga lagar. Precis som en galen diktator som inför undantagstillstånd och avskaffar yttrandefriheten. Vi får inte stirra oss blinda på tomma ord. Ett parlament, även om det är folkvalt skulle kunna bidra med eländig lagstiftning, precis som en enväldig kung vore förmögen att stifta goda lagar. Innehållet är alltså viktigare än formen. Och det är grundlagen som ser till att innehållet är korrekt.
Grundlagen är med andra ord diktatorisk kring försvaret av några utvalda värden. De folkvalda kan inte göra vad de vill, inte ens med majoritetsbeslut. Majoriteten kan inte stjäla minoritetens pengar eller mörda dem, inte ens med väljarnas godtycke. Det vore inte längre demokrati, utan pöbelvälde.
Vi noterar att försvaret av vissa grundläggande rättigheter är mer angelägna än majoritetsbeslut i parlamentet. Och viktigast av allt, grundlagen får inte ändras hur som helst. Den är helig.
Hur kan man då göra grundlagen helig, vad konstituerar något som bör vara orörbart? Vissa samhällen menar att det var gudarna som skänkte dem lagarna, vilket de facto gör dem heliga. Andra samhällen mytologiserar grundarna och laggivarna, de blir avlägsna halvgudar eller hjältar, vars ord är skrivet i sten. Nationen, folket och lagen blir till en enhet. Andra har en konstitutionell monarki där kungen är grundlagens försvarare.
Allt detta är emellertid svårt att uppnå i ett ateistiskt samhälle, där det inte bara saknas tro på gudar, utan allt mystiskt och övervärldsligt är bortskalat. Lagar kan ändras, precis som allting annat. Och demokratin som vi värderar så högt blir alltmer urvattnad, oigenkännbar, och vi närmar oss det teknokratiska och maskinmässiga.
Ibland hör man gamlingar som klagar över att inget är heligt längre, och det handlar inte bara om att folk har förlorat sin tro och respekt för kyrkan, många har också tappat känsla och vördnad för saker som ligger bortom det strikt religiösa.
