Det finns en rad olika skolor inom skattepolitiken. Ofta är det vänstern som vill höja skatten. Genom att omfördela pengarna (till människor med sämre ekonomi) vill de skapa ett bättre och mer rättvist samhälle. Medan högern vill sänka skatten, så att folk kan spara, investera eller konsumera mer, och på detta vis få fart på ekonomi och välstånd.
Skattepolitiken är inte skriven i sten. Det fanns socialister för inte så länge sedan som ville sänka skatten för arbetare, och konservativa som vurmade för dyra statliga projekt som t.ex krig, vilket givetvis kräver höga skatter.
Det handlar alltså inte bara om politisk färg det här med skatterna. Det handlar kanske mer om hur vi betraktar människan, individen, och hennes rättigheter.
Personligen tror jag att höga skatter och omfördelning till de fattiga endast kan fungera som chockterapi i ett samhälle som befinner sig i någon form av kris. Men behandlingen kan inte pågå hur länge som helst. Tillslut kommer de utsatta att ta sina bidrag för givet, och bli passiva. Medan folk med pengar kommer att investera utomlands där skattetrycket är lägre. Vill de sig riktigt illa flyttar de själva, tillsammans med sina företag och pengar.
För att kompensera bortfallet, måste politikerna höja skatten ytterligare, och så kommer man in i en ond spiral där det totala skattetrycket kan hamna över 50%. När staten tar mer än hälften av dina pengar är du inte längre fri. Det brukar räknas som en slags magisk gräns. Och Sverige befinner sig farligt nära.
Höga skatter är också stagnerande för ett samhälle. Det konserverar givna strukturer, och hindrar utveckling.
För den vanlige medborgaren innebär höga skatter inte bara ökad statlig välfärd, utan också en mer ansträngd ekonomi, och mindre möjlighet att spara pengar. Detta minskar den sociala rörligheten, de fattiga förblir fattiga och de rika förblir rika; ty kapitalägarna hittar alltid kryphål och möjligheter att behålla sina pengar.
Och det här är ju den rakt motsatta effekten man var ute efter. Höga skatter skulle ju öka den sociala rörligheten. Tyvärr ser vi allt oftare i de rika välfärdsstaterna att maktstrukturerna är stagnerade. Det är samma personer som sitter i styrelserummen och håller i rodret. Medan medelklassen är och förblir medelklass, och den moderna underklassen håller till i förorterna segregerade från alla andra.
Skolan ger en utväg för många, genom utbildning kan man klättra några pinnhål och skaffa sig bättre karriärvägar och ett bättre liv. Utbildning ger oss däremot sällan tillgång till förmögenhet eller kapital. Utbildning ändrar sällan på de grundläggande strukturerna.
Skola, utbildning och vård är dessvärre ganska små poster i de nationella räkenskaperna; den stora pengen, närmare hälften går till omfördelning, transfereringar. Vi skulle förmodligen kunna driva projektet Sverige lyckosamt med mycket lägre skatt.
Vi har förmodligen nått och passerat peak statlig välfärd. De moderna välfärdsstaterna är numera svajiga projekt, vilket vi ser ute i Europa. Ekonomin är ofta på låtsas, enorma summor i statliga medel transfereras hit och dit, i form av lån, statliga subventioner eller bidrag. Allt för att stimulera ekonomin, som man dessförinnan reglerat sönder. Och givetvis är det skattebetalarna som i slutänden får betala för den politiska experimentlustan.
Hur många är det inte i Sverige som lever från lön till lön? När räkningarna och lånen är betalda så blir det inte mycket över. Man lyckas ofta spara ihop till en semesterresa, efter det är bankkontot tomt. Många har pengar investerade i sitt boende, vilket är riskabelt, då det förutsätter att bostadspriserna håller sig stabila och inte går ner.
En fastighetskris skulle snabbt kunna pressa ner Sverige till den standard som östra Europa har. Räkna därtill arbetslöshet, ökade statliga utgifter, ännu mera skatter, knappa besparingar, pengarna man köpte lägenheten/huset för närmast utraderade. Och våra storföretag har allt mindre band med Sverige. De kan flytta vart som helst. Kanske är det därför EU varnar Sverige för hushållens ökade skulder?
Det är tur att det finns så många som gillar att betala skatt. Hela systemet bygger på att vi medborgare avstår från stora delar av vår lön, utan att gnälla och klaga. Och till hösten kommer de som gillar skatter att fira nya triumfer; vid ett regeringsskifte kommer skatterna att höjas ytterligare. Helt frivilligt, på demokratisk väg.
