Vi kan konstatera följande, sedan kvinnorna kom ut på arbetsmarknaden har lönerna gått ner. Det handlar förstås om utbud och efterfrågan, ju fler som konkurrerar om jobben desto mer kan man pressa lönerna, åtminstone initialt. Förr i världen kunde en medelklassman försörja en hel familj, det går inte längre, nu måste både mannen och kvinnan arbeta för att behålla sitt medelklasshus, bil och livsstil.
Vi kan också notera att födelsetalen har gått ner sedan kvinnorna började förvärvsarbeta. Och det är ju kanske inte så konstigt, om kvinnor istället för att stanna hemma och bilda familj söker sig ut i arbetslivet, då kommer de att föda färre eller inga barn. Barn blir mest ett hinder, särskilt om man ska upp i hierarkin och slåss om chefspositionerna. Barnlöshet och singelliv uppmuntras i medier och TV-serier, det är som att hela samhället gaddat ihop sig mot familjen.
Utbudet på arbetsmarknaden växer om färre kvinnor stannar hemma med barn. Och enligt lagen om utbud och efterfrågan så kan lönerna därigenom hållas nere. Kvinnor uppmanas dessutom att söka sig till tekniska yrken, även om många inte vill (oavsett skäl), så anses detta vara en viktig sak för jämlikheten. Dels ska kvinnorna ut i arbetslivet, och dels ska de plugga matematik och teknik. Och även om feminister skriker om att ge kvinnor valfrihet, så handlar det aldrig om valfriheten att stanna hemma med sina barn, nej, de ska ut i arbetslivet och helst bli ingenjörer. Det är en ganska märklig feminism. Frihet och möjligheter borde utmynna i pluralism, att vi väljer olika? Och det gäller både män och kvinnor.
Det är också en illa dold sanning att kvinnor är mer medgörliga och inte lika stridbara i löneförhandlingar. Så, där kvinnorna kommer in, där går lönerna ner. Vi ser det hända inom skola, utbildning, förvaltning, media osv. Fordom högavlönade jobb som sakta förlorar både status och löneutveckling.
Man skulle nästan kunna tro att arbetsgivarna och feministerna går hand i hand?
Allt det jag beskriver ovan ligger ju i företagarnas intressen – att utöka arbetskraften, att få folk att stanna hemma så lite som möjligt, samt öka utbudet även inom högavlönade arbeten så att lönerna kan pressas.
Det finns få sätt att minska produktionskostnaderna; vi har kommit långt vad gäller maskinell effektivisering, det som återstår är lönerna som utgör en betydande del av företagens utgifter. För varje vecka som en mor inte tillbringar med sitt barn – utan istället arbetar – så tjänar företagen mer pengar. Se på det i ett samhällsperspektiv som inbegriper miljoner arbetande mödrar. Och företagen tjänar miljoner, både vad gäller reda pengar men även effektivitet. Man slipper ta in ersättare, vikarier, anställa nya som måste läras upp osv osv. Vi förvandlas alla till små effektiva robotar som tillbringar allt mer tid på jobbet. Feminismen blir ett perfekt verktyg för företagen, som mer än gärna sponsrar deras verksamhet och aktivism. Och det ger dessutom storbolagen välbehövliga godhetspoäng, så att de kan fortsätta att spola ut gift i skogen med godare samvete.
Vi har en liknande situation med invandringen. Det ständiga tillskottet av nya människor håller lönerna i schack, oavsett om vi har fackföreningar eller ej. Utbud och efterfrågan gäller även här. Att kvotera in folk på andra kriterier än meriter är också ett sätt att hålla lönerna nere, även om man skjuter sig själv i foten långsiktigt.
Ofta klagar man på socialister och vänsterliberaler, hur de hindrar utvecklingen med skatter, avgifter och onödig byråkrati. Men det är inte bara vänstern som orsakar problem i samhället. Det nya situationen handlar om att många, till synes skilda samhällskrafter plötsligt närmat sig varandra. Feminism och massinvandring ger vänstern nya röster i valen, samtidigt som de ger högern lägre lönekostnader och effektivare arbetsplatser.
En märklig symbios. Och kanske är det naivt att tro att världen alltid ska se likadan ut; teser och antiteser slås ihop till synteser, en obegriplig utveckling för den som inte genomskådar charaderna. Vi har en liknande till synes ologisk utveckling inom miljörörelsen, där oljebolag sponsrar miljöaktivister, först för att de var emot kärnkraft (precis som de själva), men sedan av andra skäl.
Men det är ingen som frågar vad individen vill? Ingen som bryr sig om den långsiktiga utvecklingen, och vilken effekt barnlöshet och karriärsdyrkan har på ett samhälle över tid. Till och med de kritiska rösterna är lurade att blott följa ett spår, utan att se hela spelplanen framför sig, så att en verklig och övergripande samhällsdebatt kan väckas. Låt dig inte luras av den förställda pajkastningen som sker mellan vänsteraktivister och bolagspampar, de är numera bästa vänner.
