Cypern blev nyligen nedgraderat av de internationella finansinstituten, dels på grund av olyckan på öns största och viktigaste kraftverk, och dels på grund av regeringens svaghet och oförmåga. Ön lever framförallt på turism och på att locka till sig utländskt kapital och företag medelst låga skatter.
Vad som gäller nu är nedskärningar och att spara, men detta visar sig vara svårare än man tror. Så fort regeringen försöker minska antalet statliga tjänster eller avskaffa någon obskyr myndighet så sätter facket käppar i hjulen.
Fackbossarna har enorm makt, strejkhotet är alltid närvarande, och presidenten som befinner sig på den politiska vänsterkanten går ofta med på deras krav. Besparingarna låter därför vänta på sig. Och skattehöjningar är i praktiken omöjliga eftersom man då skrämmer bort de utländska företagen och fördyrar de redan dyra levnadsomkostnaderna.
Vad som då återstår är att presidenten avgår, och man byter politisk inriktning, något som förmodligen inte heller kommer att hända.
Jag vill poängtera att Cypern inte alls befiner sig i närheten av Greklands kris, man har länge haft god ekonomi även under finanskrisens värsta år 2008. Men allt detta kan vända om man inte vidtar drastiska åtgärder nu. Landet kan hamna i EU:s låneträsk, och då är det kört, precis som för PIIGS-länderna vars skulder aldrig kommer att minska.
Det fackliga motståndet mot statliga besparingar känns igen från Grekland, och även andra europeiska länder. Personer som jobbar inom statlig tjänst har ofta goda förmåner, låg pensionsålder, medan de övriga inom det privata näringslivet ofta sliter med två jobb för att få ekonomin att gå ihop.
Ändå har facken svårt att inse att de offentliganställdas villkor måste försämras i tider av kris, samt att omfattande utförsäljningar och besparingar måste göras. Statsmakten har helt enkelt blivit för fet, den måste bantas rejält, politikerna kan inte fortsätta att spendera pengar som inte finns.
Kommer Sydeuropas fackbossar att köra EU:s ekonomi i botten? Detta är väldigt långt ifrån den ursprungliga solidaritetstanken där man via arbetarföreningar förhandlade med arbetsgivarna om löner och villkor, med hot om strejk som en sista utväg. Dagens sammanslutningar påminner mer och mer om maffian, där varken löntagare eller arbetsgivare tillhör vinnarna, ty när jobben och pengarna försvinner finns det inte så mycket att slåss och strida om längre.
