Europa har en lång historia av ömsom enighet och ömsom splittring. Helt enat har det aldrig varit, inte ens EU lyckades med detta konststycke, då Östeuropa, delar av Balkan och Schweiz inte är med.
Kanske började äventyret med de grekiska stadsstaterna, som egentligen inte enades förrän Alexander den store erövrade dem. Efter kampanjerna i Mesopotamien, Persien och Egypten ville han skicka sina arméer västerut, men planerna hann inte sättas i verket, då han dog av feber i Babylon. Det var Rom som fortsatte imperiebyggandet, följt av Frankerriket, det Tysk-romerska och Habsburgska riket.
Fordom mäktiga kejsardömen delades periodvis upp i lösa federationer, och kunde sedan enas igen. Ofta var krig och oroligheter enande och splittrande faktorer. Spanjorer, portugiser och britter skapade sig också väldiga riken, fast bortom haven; kanske var de aldrig en del av den Europeiska kärngemenskapen? Medan delar av sydöstra Europa under långa tider var ockuperat av det Ottomanska riket, och införlivat i en annan kultursfär. Och Ryssland har allt som oftast gått sin egen väg.
Storbritannien förhandlar om att lämna EU. Och om Katalonien lämnar Spanien så närmar vi oss kanske den splittrande fasen. Det finns många länder och regioner i Europa som är trötta på överstatlighet och imperialism. Vilka blir det härnäst, Lombardiet, Venedig, Transylvanien, Sardinien, Vallonien, Skåne eller Bayern?
Länder, nationer och imperier består av regioner. Och det är dessa regioner som är grundbultarna i nationsbyggena och federationerna. Men när regionernas makt försvagas, när de känner sig negligerade och försvagade, då kommer de förr eller senare att sträva efter självständighet. Det är en del av historien, det har hänt förr, och kommer att hända igen.
