Vårt samhälle genomgår omfattande och radikala förändringar; det har pågått under flera decennier men accelererat under senare år. Vi ser en kulturell omstöpning, medvetet eller omedvetet så sker en liknande utveckling simultant i flera olika länder, särskilt i Västeuropa och USA.
Mycket av det som förut fungerade som ett sammanhållande kitt är på väg att försvinna. Sverige har aldrig varit särskilt patriotiskt som många andra länder, så här går utvecklingen om möjligt ännu snabbare. Ett axplock:
- Den inhemska medelklassen är snart inte landets självklara majoritet. I storstadsregionerna finns det snart inte längre någon majoritet baserad på etnicitet, religion eller ens språk.
- Det offentliga rummet i storstäderna är otryggt, förfulat och ofta nerklottrat. Inget görs åt situationen. Det är normalt.
- Sporten brukade förr vara en enande faktor, men även där blåser förändringens vindar. Nej, alla skall gå ned på ett knä i protest.
- Armén, då, den är väl fortfarande intakt, de som försvarar vårt land? Nej, de vill lära dig att tänka rätt om genus.
Låt oss gå snabbt till pudelns kärna, med risk för att hoppa över några steg i resonemangskedjan, vi kan konstatera att ett rikt, enat och självständigt folk behöver väldigt lite “politik”. Behövs det ett bibliotek eller en bro så går det att ordna. Och utrikespolitiken kan fokusera på att ligga lågt och undvika konflikter. Behovet av statlig inblandning och toppstyrning är närmast obefintligt. Det betraktas mer som en styggelse. Folk tar hand om varandra och bygger ett starkt och tryggt civilsamhälle. De flesta beslut tas regionalt, folk har insyn och inflytande; borgmästarens kontor ligger inte så långt borta. Så här minns vi världen från förr, idag är det kanske bara Schweiz som fortfarande har ett fungerande civilsamhälle.
Yrkespolitiker vill förstås inte ha självorganiserande samhällsmodeller. Med lokala sparbanker, småföretag, frilansande läkare, kooperativa socialförsäkringar osv. De lever ju på att vi har problem som de sedan kan lösa åt oss. Utan utmaningar, problem och kriser så är behovet av politik inte särskilt stort. Och vi noterar också de tillfällen då statsmakten vuxit och skaffat sig större befogenheter är framförallt under krig och kriser. När lugnet sedan infinner sig så har politikerna svårt att lämna tillbaka all sin nyvunna makt, ofta behåller de lite, och lite till.
Politiken blir därmed ett självspelande piano, där självutnämnda problemlösare skaffar sig allt fler och större problem, ty det ligger ju i själva sakens natur, och om de skulle behövas så kan man förstås alltid starta ett nytt departement, en ny avdelning, eller knyta till sig akademiker från universitetsvärlden för att komma till bukt med problemen.
Vilka är då dessa problem? Ja, det kan handla om nästan allt. Först var det orättvisor, fattigdom och ojämlikhet. Sedan blev det mer fokus på kvotering, särlagstiftning, turordningsregler osv. Vi har också diverse miljö- och klimatfrågor, samt terroristhot, drogproblem, pedofilnätverk, näthat, extremism, pandemier osv osv.
Om nu problemen en dag skulle försvinna så skulle tusentals människor bli av med sina jobb, så det är inte aktuellt längre. Problemen är här för att stanna. Vi noterar att de blir fler för varje år som går. Och för att förtydliga allvaret i situationen så lierar sig politikerna även med medierna. Nu kan vi dagligen läsa om problemen i tidningar, TV, på sociala medier, överallt. Och folk blir allt mer oroliga och rädda. Många hoppas fortfarande på att de folkvalda en dag kan lösa alla de där problemen som finns precis överallt.
Som sagt, ett rikt, enat och självständigt folk behöver väldigt lite politik. Därför är det bättre att göra oss fattiga, splittrade och osjälvständiga.
