Libertarianism handlar om att minska staten och dess befogenheter, och istället främja civilsamhället och den enskildes frihet.
Några vill behålla en liten stat som sköter rättsväsende, inre och yttre försvar. Medan andra vill ersätta staten med olika former av frivilliga samarbeten.
Istället för att betala enorma mängder i skatt kan exempelvis vården finansieras med försäkringar, och dessa försäkringsbolag kan vara privata på en fri marknad, eller medlemsägda kooperativ. Libertarianismen är alltså inte vänster eller höger, alla initiativ välkomnas så länge de inte är tvingande.
I ett dylikt samhälle är centralmakten svag, den kanske inte ens finns. Regioner, städer, kvarter, byar och gårdar kan sköta sig själva. Makten flyttas ner till civilsamhället, till den enskilde medborgaren. Begreppet stat tappar på sätt och vis sin mening, det kan istället vara länet, kommunen eller byn som har den lagstiftande makten. Det finns inget som hindrar avknoppning eller secession .
Det finns en utbredd uppfattning om att libertarianismen alltid förutsätter öppna gränser, vilket inte är trovärdigt, eftersom det skulle krävas en stark statsmakt att upprätthålla en dylik ordning. Många svenska kommuner skulle i dagsläget inte ta emot flyktingar om de fick bestämma själva. Fri invandring kan stå i strid med landägarnas och samhällenas rättigheter. Man kommer också att vilja kontrollera brottslingar, krigsförbrytare, terrorister, extremister etc, och de kommer inte att vara välkomna överallt.
Varje region, samfällighet eller landägare kan besluta om de vill släppa in nykomlingar på sina områden. Därför blir det svårt att förespråka en specifik libertariansk invandrings- och flyktingpolitik.
Vissa samhällen kommer att släppa in många invandrare, och låta gränserna stå öppna. Medan andra samhällen kommer att släppa in färre, och somliga släpper inte in några alls. Öppenheten beror dels på den underliggande kulturen och dels på ekonomin i samhället. I ett jordbrukssamhälle, där all mark ägs av ett antal lantbrukare finns det kanske inte så stort behov av invandring, möjligen som tillfällig hjälp vid skördar etc. I industrialiserade regioner kommer det att behövas mer arbetskraft permanent, och då välkomnar man invandrare i större utsträckning.
De invandrare som släpps in förväntas försörja sig själva och bidra till samhällets fortlevnad. Genom att bygga förtroende och ett socialt nätverk så kan de bli en del av gemenskapen. Flyktingar som initialt inte kan försörja sig själva kan erbjudas donationer eller andra frivilliga insatser.
Det finns utrymme för både kosmopolitism och monokultur, utspritt över en givet geografiskt område. Det finns ingen centralmakt som kan tvinga kommuner och samfälligheter till en viss politik, och vi kan uppleva olika sorters samhällen, sida vid sida.
Det kommer givetvis att uppstå konkurrens mellan vissa regioner, några kommer att locka tills sig arbetare och företag med låga skatter, avgifter och attraktiva tomtpriser. Medan andra samhällen istället väljer att isolera sig och sköta sig själva. De flesta samhällena kommer att befinna sig någonstans mellan dessa extremer. Och vi kommer att uppleva verklig pluralism, regionalism och decentralisering. Där varje samhälle kan utvecklas via sina egna meriter, och bli en pusselbit i helheten, eller avstå.
