Den cykliska historiesynen var utbredd framförallt hos det förra sekelskiftets tänkare, och längre bak i tiden. Modellen går ut på att händelser upprepar sig periodvis, och genom dessa upprepningar kan man förklara och tolka historien.
Givetvis kan man trolla med statistik, flytta och leka med olika variabler. Men genom att använda perioder om ca 315 år så lyckas jag framställa denna förhållandevis korrekta tidsaxel, från skriftspråkets uppkomst till idag. Den är uppdelad regionalt: östra Medelhavet, Europa, Asien och Amerika. Samt händelser under mellanperioderna, längst ner.
Min ursprungliga avsikt var att visa att det cykliska tankesättet inte fungerar, att det inte går ihop. Tillika gäller det att vara ödmjuk inför slutresultatet, även om det blir något annat än det man hoppats på.
Nästa stora skifte borde alltså ske ca 2050, eller så är vi redan där? Gränserna är flytande, med en marginal på några decennier. Enligt min modell så är de bägge världskrigen blott en mellanperiod. Märkligt nog så hamnar krig och konflikter ofta mellan de stora höjdpunkterna och förändringarna.
Hur kommer det sig att historien låter sig beskrivas på detta vis med cykler om 315 år? Det kan givetvis vara en slump, eller så är jag förträfflig på att välja historiska händelser som passar in. Möjligen kan man tycka att passformen är för bra för att vara helt slumpmässig, men det är upp till läsarna att bedöma.
Kanske kan de 315 åren förklaras av att det utgör en slags mental epok, det är ungefär så långt vi kan relatera, därefter blir händelser och personer alltför avlägsna. Vi förstår hur en 1700-tals upplysningsman tänker och resonerar, men går vi ytterligare några hundra år tillbaka i tiden så känns kulturen alltmer främmande. På 315 år går det ca 10 generationer. Så många släktled kan vi möjligen hålla i minnet utifrån en muntlig och primitiv skriftlig tradition. 315 år är kanske vad människan klarar av att processa, därefter börjar en ny era.
Artikeln publicerades ursprungligen 22 september 2020, men uppdateras ibland.
