Tidningarna är fulla med nyheter från konflikten i öst. På ena sidan har vi Ryssland, som menar att östra Ukraina historiskt sett är ryskt, och att olyckliga omständigheter bidragit till den onaturliga gränsdragningen. Och på andra sidan Ukraina, som med hjälp av USA och Nato hävdar sin självständighet.
Den som gräver lite i historien kan snabbt konstatera att Ukraina är ett land som haft överväldigande geopolitisk tur. De östra delarna införlivades i det Ukrainska territoriet 1922, och Krimhalvön lades till 1954. Och även i väster så adderades delar från det Habsburgska väldet, Polen, Tjeckoslovakien och Ungern från 1917-1945. Det Ukrainska kärnlandet var från början rejält mindre än dagens enorma areal. Och vi bör egentligen inte förvånas över att landet utmanas gällande sin lyckosamt anskaffade geografi.
På Krimhalvön och österut bor det dessutom många etniska ryssar. Ibland klagar folk över de västliga kolonialmakternas undermåliga gränsdragningar i Afrika och Mellanöstern, och att det bidragit till dagens konflikter och fattigdom. Vi ser egentligen samma sak i Ukraina. Detta sammelsurium av gränser och gammal hävd är som upplagt för konflikt. De gamla ryska och sovjetiska landöverlåtelserna förutsatte dessutom inte att Ukraina skulle bli en självständigt stat, utan handlade mer om den praktiska fördelningen av förvaltningen och styret inom ett imperium.
Nu när vi känner till allt detta. Är det då rätt av Ryssland att förklara krig och roffa åt sig de etniskt ryska delarna? Det beror lite på vems berättelser man föredrar. De etniska ryssarna i Ukraina kallar nog företeelsen för frihetskamp, medan ukrainarna kallar det för förräderi och splittring. Vems sida man ställer sig på beror mycket på ens egna historiska preferenser; och givetvis skulle det varit trevligare ifall parterna kunde lösa gränsdragningen och enas utan våld.
Västvärlden har också bidragit till eskaleringen, genom att bryta sina löften om expansion in i den ryska intressesfären. Ryssland känner sig hotat av Nato, då allt fler av de omkringliggande länderna blivit medlemmar. Detta utgör rimliga skäl, menar ryssvänliga debattörer för att annektera exempelvis de etniskt ryska delarna av Ukraina. Lägg därtill att många ser de Ukrainska folkliga protesterna under 2013 som en västlig påverkansoperation, där man avsatte den demokratiskt valde Viktor Yanukovych, som var ryssvänlig, och ersatte honom med en mer västvänlig ledare.
President Joe Biden vill förstås också vända hemmaopinionens blick bort från interna misslyckanden såsom gränskrisen i södra USA, Covidhanteringen, ekonomin, inflationen osv osv. Biden har dessutom privata intressen i Ukraina, via sonen Hunter Biden som enligt uppgift avlönades av ett ukrainskt bolag. Elaka rykten menar att klanen Biden står på de ukrainska oligarkernas avlöningslista. Wikipedia menar att det är en konspirationsteori.
Givetvis ska vi inte negligera de ryska imperialistiska ambitionerna. Det finns ingen anledning att klä Putin i hjälteskrud. Han vill ha revansch för den nesliga uppdelningen och splittringen av Sovjetunionen, som inte bara försvagade Moskvas kontroll över den Eurasiska landmassan, utan även lämnade många ryssar utanför moderlandets gränser. Idealt skulle han nog vilja ha kontroll över både Vitryssland och Ukraina, eller åtminstone en fungerande allians. Utan dessa bägge länder kan ett nytt imperium svårligen byggas. De Europeiska delarna av det gamla sovjetväldet var de mest folkrika, och utgör det panslavistiska kärnlandet.
Man bör ha dessa korta frågor i bakhuvudet:
- Varför är ukrainarna fientligt inställda mot ryssarna (och anledningen till att de började närma sig EU)?
- Hur utbredd är fientligheten (de är ju trots allt brödrafolk med liknande språk och kultur)?
- Har västmakterna delvis skapat ovänskapen (om det stämmer, varför)?
- Kan fiendskapen mellan ryssar och ukrainare vändas till vänskap inom överskådlig tid? Och hur skulle detta påverka väst?
Hur man än vänder och vrider på det; det ukrainska äventyret är en riktigt smutsig historia.
