1919 fick kvinnor rösträtt i Sverige. Det var ett tag sedan, strax efter första världskriget skedde det, och några år senare fick de rösta i sitt första val. Kvinnorna har alltså haft nästan 100 år på sig att rösta in andra kvinnor i riksdagen och möjligheten att ändra politiken till att vara mer gynnsam för kvinnor, både via den lagstiftande och därigenom den verkställande församlingen, riksdag och regering.
Ändå skyller kvinnorna på det s.k patriarkatet, 100 år senare. Att män gått ihop i en slags sammansvärjning för att hålla kvinnorna nere. Det handlar om en erkänd konspirationsteori, ungefär som att de fattigare blir fattigare medan de rika blir rikare. Det stämmer ju inte heller, men ändå hör vi flosklerna dagligen. Hursomhelst många kvinnor känner sig fortfarande ojämlika och och undanskuffade.
Vad är det egentligen som händer?
Det vanligaste klagomålen handlar om att kvinnor tjänar mindre än män, även om detta är svårmätbart. Om vi tar två ingenjörer med exakt lika lång karriär och erfarenhet så tjänar de ungefär samma i Sverige, oavsett om de är kvinna eller man.
Men nu är det ju så att kvinnor hellre väljer vård- och serviceyrken, och där tjänar de mindre. Varför väljer de egentligen sådana yrken? Handlar det om gamla ovanor och dolt förtryck? Fast det är ju ingen som tvingar dem att bli undersköterskor, kassabiträden eller receptionister? Vi lever ju i ett fritt land.
Det spelar egentligen ingen roll. Kvinnorna kan påverka vilka som styr landet, de utgör 50% av befolkningen. De kan influera arbetsmarknadens parter, fackföreningar och arbetsgivarorganisationer. Kvinnor kan delta i alla beslutande församlingar som existerar. Begriper de inte sin egen makt? Nej, förmodligen inte. Feminismen har varit död i 100 år.
