Många har nog upplevt att folk som reser runt i Asien, framförallt Japan, kommer hem och berättar hur tryggt och välordnat det är där. De låter sig fascineras av välstädade gator och torg, hög standard, vällagad mat, låg kriminalitet, tåg som kommer i tid, samt att folk är välklädda, artiga och trevliga.
Låt det sjunka in. Tryggt och välordnat.
Ungefär så tryggt och välordnat som vårt eget samhälle var tills för några decennier sedan. Mycket av det japanska samhället är byggt på en västerländsk grund, om än med en stark österländsk prägel, men det var inte japanarna som uppfann tågtidtabeller, gatustädning, patrullerande ordningspolis och vattenklosetter.
Det var vi européer som initierade det moderna samhället, med elektricitet, rinnande vatten, transporter, kollektivtrafik och en umgängeskultur som enade de stökiga städerna och bidrog till allmän trygghet. Vi hälsade på folk, öppnade dörrar, och var artiga mot främlingar. Vi utförde våra jobb med ett uns av yrkesstolthet, även om vi befann oss långt ner i den sociala hierarkin, ty vi var alla en del av det närmast magiska maskineriet som fick det här fantastiska samhället att fungera. Vi var lyckligt lottade. Vi var stolta. Fram till 1950-talet så insåg vi hur otroligt bra vi hade det. Vi levde i den bästa av världar.
Sen bröt sig en demon in i vår värld. Ett väsen som ifrågasätter, vänder och vrider på allt. Ingenting är gott nog, allt är bara ett utslag av diverse orättvisor och girighet. Det kritiska tänkandet blev på modet.
Företagen exploaterar arbetarna; de hindras i sina liv och sin personliga utveckling av ett förtryckande samhälle baserat på kapitalism. Mjölkbudet vill egentligen inte vara mjölkbud, och rörmokaren vill inte jobba med rör. Samhället är inte tillräckligt rörligt, det finns få möjligheter att klättra på karriärstegar eller att förverkliga sina drömmar.
Vi får höra att filmer inte har tillräckligt många svarta skådespelare, eller att kvinnor får sämre roller. Krav på kvoterade rollbesättningar utlyses. Och genomförs. På fullt allvar. Likadant är det på arbetsplatser, föreningar eller grupper. Saker och ting kritiseras ofta utifrån ett rättviseperspektiv, det finns en förtryckande majoritet och en förtryckt minoritet. Surret från kritiska röster hörs ständigt. Som ett mentalt virus.
För visst vore det bra om alla fick chansen att bli vad de verkligen ville?
Det är hyperindividualismens mål, att se till att individens innersta önskan ses som möjliga. Vem som helst kan bli vad som helst. Det handlar bara om utbildning eller kunskap. Det är den allmänna uppfattningen hos framförallt boomergenerationen. Vi inser att premissen är falsk, även om tanken är god; alla kan inte bli filmregissörer, mediepersonligheter eller författare. Och eftersom teorierna inte stämmer överens med verkligheten så kommer fler och fler irriterande sprickor att spridas utmed de mentala väggarna.
Och även om idén är ganska vitalistisk i sin ursprungliga form så korrumperar den ymniga sprickbildningen helheten. Tanken att en bonde genom hårt arbete kan bli en borgare eller aristokrat är upplyftande och stark, och den inger hopp hos många människor. Vi vill tro att allt är möjligt, och på ett plan stämmer det, problemet är att det är förhållandevis få som har förmågan att göra en dylik resa. Vissa samhällspositioner och arbeten kräver mycket av sina utövare, och det är inte alla som passar för uppgiften. Därför är tanken om det tomma bladet och total social rörlighet i sin helhet falsk.
Varje generation efter Boomers, både Gen X och Millennials måste lära sig att blunda för de accelererande sprickorna, och lära sig diverse livslögner för att klara av anomalierna, oavsett om det gäller rättvisa för arbetare, kvinnor, minoriteter eller transpersoner, ända tills hela idébygget rasar.
Och det är inte bara idéerna som rasar, även vårt välordnade samhälle är ett minne blott. Och skildringarna av det välordnade Japan blir mest en svidande tagg i sidan, med vetskapen om att vi själva skulle kunna ha det lika bra, men istället så valde vi riva allt, för att det var synd om någon någonstans.
Sakta, ytterst sakta, så börjar allt fler emellertid inse att om vi inte kan bibehålla ett tryggt och stabilt samhälle, så är vår civilisation över.
